Telefonen har ringt och ringt i hemmet på Öland ända sedan klockan 13 när Almajuryn tillkännagav sitt beslut. Barbro Lindgren är sansat upprymd - glad över det stora penningpriset på fem miljoner kronor, men kanske allra mest lycklig över att hon tilldelats ett pris som bär Astrid Lindgrens namn.
- Det betyder mycket, för hon har följt mig från början, säger hon.
Som 13-åring skickade Barbro Lindgren in en berättelse till förlaget Rabén & Sjögren som i princip var kalkerad efter filmen "Bambi". Astrid Lindgren, som då arbetade som förläggare, skickade ett uppmuntrande svarsbrev där hon konstaterade att alla författare refuseras i början av sin karriär. Andra försöket gick det bättre - men först efter att Astrid Lindgren konstruktivt berättat för den då drygt 20-åriga Barbro vad hon måste ändra för att texten skulle fungera.
- Hennes svar blev mitt lilla universitet. Hon gick direkt på vad jag skulle lära mig och ta bort. Efter det brevet skrev jag min första bok och sedan visste jag hur jag skulle skriva böcker.
Almaprisets jury lyfter i sin motivering fram Barbro Lindgrens språkliga djärvhet och psykologiska nyansrikedom, hennes förmåga att förnya inte bara bilderboken, utan också den absurda prosaberättelsen och den realistiska ungdomsskildringen. Många barn har vuxit upp med bilderböckerna om Max och Vilda bebin, fortsatt med högläsning ur "Loranga"-böckerna för att senare på egen hand läsa "Jättehemligt", "Världshemligt" och "Bladen brinner", böckerna om Barbro Lindgrens egen uppväxt.
Oavsett vilken ålder hon än skriver för befinner sig författaren alltid på barnens nivå. Själv har hon en gång sagt att det är för att hon så väl minns hur det var att vara barn - kanske för att hennes egen barndom var så otroligt fri.
Nu, mitt i prisyran bland blombuketter och intervjuer, hinner hon inte vara särskilt mångordig. Men hon inskärper precis som alltid att medkänslan står i centrum för hennes författarskap.
- Det gör mig väldigt glad när andra känner igen sig i mina böcker. Det är det jag vill, jag ska kunna sätta mig in i andra människors situation och förhoppningsvis vara till tröst och hjälp. Då är jag glad.
Osentimentalt förklarade hon för ett par år sedan att det nu fick vara nog med barnböcker.
Du har inte ändrat dig?
- Nej, det blir inga fler. Nu skriver jag bara för mig själv och för vuxna. Man har ett visst antal böcker att skriva, sedan är det inte roligt att göra sig till och försöka få ihop fler. Det räcker. Jag fortsätter att skriva - men om hur det är att bli gammal. (TT)