Att vara så extremt framgångsrik, under så lång tid och nästan oavbrutet dessutom, är mer än tillräckligt för att kalla Sir Elton John en ”legendar” som det numera heter (”legend” sa man förr).
En titt på hans närmast ändlösa meritlista framkallar svindel - världens mest säljande singelskiva och den enda i historien som fått diamant-status, första skivalbumet som gått direkt in på amerikanska Billboardlistans förstaplats, sju skivalbum på raken som toppat samma lista, drösar av branschens mest prestigefyllda utmärkelser och även inom filmen, diverse rekordsättanden på prestigefyllda scener som Madison Square Garden - och så vidare...
Sedan genombrottet i början på 1970-talet har det knappt gått ett år utan att Elton John legat högt på skivlistorna. Han är också en av branschens hårdast arbetande artister - alltjämt idogt turnerande och nu aktuell med sitt 33:e studioalbum.
Och hur rik han än må vara, har han använt minimalt med studiotid för ”Wonderful crazy night”. Sångerna lär ha skrivits och spelats in en om dagen, över en tvåveckorsperiod, och den spontaniteten spiller över i musiken som i flera fall bär drag av oslipad rotrock, ångande och lätt slamrig som i det inledande titelspåret. Associationerna går då snarare till någon stimmig bar än till de stora arenascenerna.
Samma ganska tunga, mustiga anslag fortsätter i bluesiga ”In the name of you”, ”Claw hammer” och ”I´ve got 2 wings”. Liksom i boogie-studsande ”Looking up”, albumets kanske fräschaste spår och även släppt på singel. Stundtals kommer jag att tänka på sydstatsrock och en artist som Tony Joe White. Heder åt Sir Elton att han fortfarande har en så självklar kontakt med rötterna, bluesen, gospeln, soulkänslan.
Likväl blir albumet en något ojämn affär. Främst beroende på dess popballader, typ ”The open chord” som mest låter som remakes på vad Elton John skrivit hundratals gånger redan. Inget fel på hantverket, men här känns det just som - hantverk. Och då blir det tydligt att Bernie Taupins texter numera är ganska plattitydtravande.
Med ålderns rätt bryter dagens Elton John knappast någon ny mark. Hans nya album skulle lika gärna ha kunnat vara från tidigt 70-tal, något som understryks av det hemvanda kompet med samma musiker som på den tiden, inklusive gitarristen Davey Johnstone.
Värdet ligger i den vitala rotkänslan i de rockigare numren, det alltjämt porlande pianospelet som gärna hade kunnat få större plats, och blues- och gospelkänslan i Elton Johns röst som är märkvärdigt vital (trots en tidigare operation som sänkt röstläget från tenor till baryton). Av allt att döma har Sir Elton en ny storsäljare i fickan.
Bästa spår: ”Looking up”