Elsie fortsätter skrivandet

Samtalet är igång redan innan jag hunnit kliva över tröskeln hos Elsie Johansson. Det är skärtorsdag och hon är nyss hemkommen från fotograferingen för UNT, som bjöd på sitt beskärda mått av drama: Elsie gick före fotografen för att skrämma i väg eventuella ormar, fastnade med foten och stod på öronen. Men allt gick bra, hon är oskadd och en sådan dråplig historia fungerar förstås som isbrytare i vilket samtal som helst – om man nu behövt en sådan. Det gör man inte med Elsie Johansson.
Det finns en omedelbarhet hos henne som är rätt så sällsynt, där de rappa, skarpa formuleringarna paras med en ögonblicklig värme och vänlighet som gör det enkelt att känna sig hemma i hennes sällskap. ”Integritet” är ett ord människor brukar använda som ursäkt för att få vara hur kyliga och ointagliga de vill, men Elsie Johanssons integritet är av den goda sorten: den som har med människovärde och stolt självkänsla att göra. Hon är ”något så ovanligt som en självklar människa”, skrev DN:s Niklas Wahllöf efter att ha sett SVT-dokumentären Elsie, Nancy och framgången tidigare i våras. Det är på kornet.

Så är hon också i fas med sig själv, Elsie Johansson, som i dagarna fyller 80 år. Hon är en både lugnare och modigare människa nu än hon brukade vara. Måhända är hon just nu en aning trött, för det är bråda dagar med framträdanden i alla tänkbara tv- och radioprogram. Själv är hon en smula upprörd över all uppståndelse kring bemärkelsedagen – ”det här jättespektaklet för min skull, det har jag inte bett om”. Hon vill förstås att den uppmärksamhet hon får ska vara för litteraturen hon har gett oss och för nya boken, Då nu är jag, som utkommer lagom till födelsedagen. Och det är inte svårt att hålla med om att uppståndelsen kring bemärkelsedagen rymmer en bismak av kommersialism och upptåg.

Men efteråt tänker jag annorlunda. Det vemod jag känner efter att ha sagt hejdå och avslutat ett på alla sätt givande och uppriktigt möte, är kanske inte enbart min egen personliga förstämning utan också en del av något större? För vem ska ge oss dessa berättelser sedan – de djupt personliga, språkligt exakta och brett anlagda skildringarna av det gamla Sverige? Någon vidare återväxt på författare som Elsie Johansson ser vi uppriktigt sagt inte i samtidslitteraturen. Att slå på stora trumman när hon fyller 80 är därför också ett sätt att säga att hennes böcker är omistliga.
I nya boken varvar Elsie Johansson ett urval av sin tidigare poesi med nyskrivet – både dikter och prosafragment. Ett konstnärsporträtt och bilden av ett liv växer fram i pendlingsrörelsen mellan dået och nuet.

Jag läser Då nu är jag som en poetisk memoar – är det fel?
– Nej. Det är en vandring genom livet, det är jag hela vägen. Det handlar om att vara och värna sitt eget jag. Det är viktigt, understryker Elsie Johansson som menar att sökandet efter sig själv och det sanna jaget är absolut nödvändigt för att man ska kunna förstå andra människor
Det är viktigt att sammanfatta sitt liv, åtminstone är det så för Elsie Johansson. Att titta tillbaka på den väg som är hennes livsresa, och där många stationer har varit ”risiga och dragiga, både i bokstavlig och överförd bemärkelse”, som hon säger. Hon har nära till sina minnen, till alla de intryck hon som iakttagande varelse samlat på sig under årens lopp. Och hon har skrivit sig fram till vad hon är i dag.
– Det har hjälpt mig igenom resan, en resa som många gånger varit mycket svår. Skrivandet i sig är viktigt, det hjälper människor att få perspektiv på livet.
Otvivelaktigt har också hennes verk hjälpt andra människor med blicken på den egna tillvaron, otaliga är de läsare – framför allt kvinnor – som i någon mening fått se sina egna liv och tankar gestaltade i Elsie Johanssons romaner. Hon väver sina berättelser av nästan undantagslöst självbiografiskt stoff, men de är alltid mycket allmängiltiga. I Elsie, Nancy och framgången fick vi se läsare som berättar hur de följer Elsie Johansson på författarbesök runtom i landet. Hon har trogna fans. Och det är framför allt de tre romanerna om Nancy som de tagit till sina hjärtan.
Hur ser du på rollen som samtidens folkliga, kvinnliga arbetarförfattare?
– Jag brukar säga att jag blivit ”vedspisens eviga besjungerska” – och det vill jag inte vara. Jag har blivit för mycket älskad för Nancy-trilogon, och har emellanåt känt mig instängd i ett hörn. Men samtidigt finns en hel stor grupp som tidigare inte känt sig bekräftade i litteraturen, men som gör det i de här böckerna. Plötsligt finns de här människorna, de är berättade. Det har inneburit en stor glädje, och det är det viktigaste.

Elsie Johanssons författarskap sedan debuten 1979 med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon rymmer förutom de nästan sönderälskande romanerna om Nancy lyrik, ungdomsböcker och språkligt mer avancerade och experimentella romaner, som Näckrosträdet. Det är en roman om en skilsmässa och om en kvinnas intellektuella längtan, och enligt min mening hennes kanske allra bästa. Ebba Witt-Brattström placerar i SVT-dokumentären in Elsie Johansson i det hon kallar för ”1900-talets stora kvinnoroman”, men konstaterar samtidigt beskt att hon ”aldrig hört någon i den övre litteraturvärlden nämna hennes namn”.  

Du betraktas vanligen inte som en intellektuell – hur ser du på detta?
Elsie Johansson, som stundtals blundar när hon talar, spänner nu den klarblå blicken i mig.
– Jag har resignerat. Som autodidakt utan akademisk utbildning och med en realexamen från 1948, kan jag aldrig spela på deras planhalva. Jag har mycket emot mig – jag är kvinna, jag är gammal, jag är inget bombnedslag i yttre bemärkelse.
Det finns stråk av sorg i Elsie Johanssons röst när hon talar om detta. Knappast för att hon så innerligt gärna vill vandra i finrummen, men för att hon vill bli sedd i hela sin litterära bredd. Därför har det också blivit viktigt för henne att skriva som hon faktiskt vill skriva, och inte som andra förväntar sig och önskar. Näckrosträdet var ett nödvändigt brott med Nancy-böckerna och även Då nu är jag är en i flera avseenden intellektuellt prövande bok. Och om det skrämmer bort några ur den trogna läsarskaran må så vara, kanske lockar den till sig helt nya läsare istället.
– Take it or leave it, säger hon med emfas.

Genom Då nu är jag löper en brevväxling med den amerikanske författaren och filosofen Henry David Thoreau, och dennes mest berömda verk – Skogsliv vid Walden från 1855. Redan i Sin ensamma kropp (2008) dök ett Thoreau-citat upp, och nu har Elsie Johansson fördjupat sin relation med den utvecklingskritiker som förespråkade en återgång till naturen. Hon börjar kaxigt och motspänstigt med att protestera mot hans pessimism och hans ”akademiska nedlåtenhet” mot arbetare, men blir snart alltmer försonlig. Mot slutet har ett slags kärlekshistoria tagit form mellan Elsie Johansson och Henry David Thoreau, trots att han sägs vara död och Elsie Johansson själv för gammal. ”Varken det ena eller det andra menar jag är sant”, skriver hon.

Liksom Skogsliv vid Walden är Då nu är jag en civilisationskritisk bok. Vad är det största felet på samtiden?
– Den otroliga penninghungern.
Svaret kommer ögonblickligen, och Elsie Johansson fortsätter:
– Värdet på tillvaron mäts i pengar och driver fram det kommersialiserade, som är ytligt, tramsigt och faktiskt grymt. Det är som en oönskad hagelskur som sköljer över människor, och sätter mer betydelsefulla värden åt sidan – sådant som ger själen näring. Vi måste stoppa dansen kring guldkalven!

Samtiden må vara skitig med sin penning- och statusjakt och Elsie Johanssons ”fysiska beståndsdelar något nötta”, som hon säger, men den egna själen tycks nu ha fått den näring den suktat efter. ”Livet är gott”, konstaterar Elsie Johansson om sin nuvarande tillvaro där det inte längre är ”fult” eller ”märkvärdigt” att utgå från sig själv: ”Jag är min egen medelpunkt”.
Hymlar inte längre med en så självklar sanning”
Och hon fortsätter att bryta ny mark. I höst debuterar Elsie Johansson som dramatiker på Uppsala stadsteater. Efter det vet hon inte vad som väntar. Men att sluta skriva? Det är inte ett alternativ.