Dagens journalister tar lätt på sanningen, menade Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman nyligen och gick till angrepp mot ”en journalistkultur präglad av ett postmodernt tankegods” (SvD 19/5). Hon hade flera poänger och visst är det bedrövligt när journalister felciterar och förvanskar och väljer att förbise fakta.
Men det är också lätt att förvanska postmodernismen. Inte minst för att det är så svårt att definiera vad den är – i själva verket består den av en mängd strömningar inom filosofi, politisk teori, arkitektur, estetik, konst, litteratur … Även om Rayman har rätt i att postmodernistisk teori ofta lyfter fram ”partiella, subjektiva och individuella sanningar” så behöver det inte betyda att det inte finns någon sanning ”varken i bestämd form eller singular”.
Arvet från postmodernismen är också en insikt om sammanhangets betydelse. Det gör oss vaksamma på urvalets dynamik: om medier berättar om brända bilar och radikala islamister i ett visst område, men inte säger något om andra sorters händelser i samma område, ger det en falsk bild – även om det är sant att där förekommit brända bilar och radikala islamister.
Sammanhangets betydelse medför även att en individs erfarenheter påverkar hennes tolkningar av verkligheten. Det bör exempelvis gå att fastslå en sanning om hur många bilar som brändes i Husby under en viss natt, men det blir betydligt svårare om boende, poliser och upploppsmakare ska enas om händelseförlopp och orsaker.
I dag finns en växande medvetenhet om vikten av att olika röster med olika erfarenheter får komma till tals i offentligheten. Det finns ett samband mellan vem som säger något och vad som sägs.
Skribenten Lidija Praizovic, som i andra sammanhang skickligt har visat på betydelsen av erfarenheter som invandrartjej, drev det dock nyligen för långt. I en recension av Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar, som skildrar kulturkrockar och hedersproblematik, fastslog Praizovic att ”jag tycker inte att vita skandinaver ska skriva dessa böcker” (Aftonbladet 15/5).
Alltså: vissa personer bör inte skriva om vissa frågor. I så fall börjar förståelsen för sammanhanget närma sig ett förbud mot tänkandet. Om ingen kan tala eller skriva för någon annan än sig själv, då har vi tappat tron på empati och inlevelseförmåga och i förlängningen både representativ demokrati och konst.
En del hävdar att det postmoderna tänkandet slutligen leder dit: till förtryck snarare än befrielse. Men det måste vara möjligt att förena postmodernismens insikter om sammanhang med modernismens tro på kunskap och framsteg. Det måste vara möjligt att se att det både finns obestridliga fakta och skilda tolkningar av verkligheten. Det måste vara möjligt att både värdesätta individers skilda erfarenheter och vad de faktiskt säger.
Ett problem med dagens debatt, som jag ser det, är inte bristen på sanning utan överflödet av sanningar. Alltför många är alltför tvärsäkra på att just de har rätt. Som redaktör vet jag att den tvärsäkra indignationens logik är en vinnare i det digitala ekosystemet: den leder i regel till fler ”klick” på internet och ”delningar” på sociala medier som Facebook och Twitter. Många älskar att ha rätt, och de älskar att bekräftas i att ha rätt, och de älskar att uppröras över att andra har fel.
Det våras för tvärsäkerheten – och därför vill jag hylla dem som ändå fortsätter tvivla. För jag tror att det i själva verket är tvivlet som är sanningens bästa vän. Jag känner djupt med figuren Jarvis Williams i Joyce Carol Oates novell Nattsidan, som nyligen utkom på svenska. Han försöker vara följsam i det sociala spelet, men i sin ensamhet drabbas han av ”tvivel om min egen inställning, och inget tycks mig mer bräckligt än mina intellektuella ’övertygelser’”. Novellen – som just nu finns för gratis nerladdning på unt.se/ebok och som kommer att diskuteras under ett samtal på UNT på måndag kväll – visar bland annat på vikten av ödmjukhet inför vetskapen.
Jakten på kunskap är kantad av tvivel och insikter om vetandets gränser. Det är ofrånkomligt. I en av de bästa texterna i det första, svenska numret av litteraturtidskriften Granta berättar författaren Peter Fröberg Idling om sitt sökande efter den vackra kvinnan Son Maly – eller Somaly? – som kan ha påverkat den kambodjanska historiens gång.
Det är en fin redogörelse för strävandet efter sanningen och den medföljande insikten hur svårt det är att nå helt fullständig visshet. Fröberg Idling skriver att i vissa kulturer inleds sagorna med orden Det var eller det var inte: ”Jag finner det så mycket mer sympatiskt, ja förtröstansfullt, än det kategoriska fastslåendet av det var en gång vissa förhållanden.”
Jag instämmer. Det var eller det var inte – och vi får ödmjukt fortsätta söka svaren, och sanningen.