Idén är egentligen inte så dum. Att sätta några av landets mest meriterade kulturmuppar på scen, låta en nyfiken publik utsätta dem för allehanda kulturrelaterade frågor, för att på så sätt förhoppningsvis överbrygga lite av den, till stora delar imaginära, klyftan mellan ”kultureliten” och ”verklighetens folk”. Jag antar att SVT:s ambition med det nya programmet Fråga kultureliten varit att luckra upp lite av den onödiga distans som många, tråkigt nog, upplever i förhållande till kulturvärlden, att visa på att konst inte nödvändigtvis endast måste handla om rondellhundar och pseudointellektuella provokationer, utan också kan vara ett öppet och kreativt sätt att utforska och förhålla sig till världen.
Även panelen gör mig till en början hoppfull. Idel briljanta hjärnor. Sven-David Sandström, Daniel Birnbaum och Lars Gustafsson är alla personer jag mer än gärna skulle spendera en frågvis timme tillsammans med. Det visar sig dock, med undantag för några lysande oneliners från professor Gustafsson, att det är Jessika Gedin (vars erkännande härförleden att hon aldrig läst Selma Lagerlöf enligt många direkt borde diskvalificera henne från alla dylika kulturelitistiska sammanhang) står för programmets mest insiktsfulla kommentarer.
Så visst, en hel del klokskaper blir det. Men som helhet känns programmet ändå alltför snuttifierat och ytligt för att bli riktigt intressant. Frågorna, som alltså ställs av tittarna, får aldrig tid att fördjupas eller på allvar problematiseras. Det blir mest lite intellektuellt småprat av det hela. Det är synd att SVT uppenbarligen anser det vara nödvändigt att portionera ut sina kulturprogram i lättsmälta och sockrade munsbitar, som om tittarna annars inte skulle vara beredda att svälja den bittra kulturkakan. Detta märks i det alltmer populariserade tilltalet i Babel och inte minst nu senast i det nya programmet Konstkuppen. Någonstans kan man här ana ett människoförakt (inte helt olikt de föreställningar som låg bakom en viss politikers famösa uttalande om ”verklighetens folk”). En föreställning om att människor inte skulle vara kapabla att ta till sig konst om man inte förklarade den för dem som vore de idioter. SVT har säkert den goda intentionen att var folkbildande, men blir mest av allt bara folkföraktande. Det är trist. För det finns faktiskt en sak i stort sett alla tittarsegment har gemensamt: Vi vill bli tagna på allvar.