Skärvor ur Elisabet Hermodssons lyrik finns finurligt inristade i flera av hennes nyss bortgångne make Olof Hellströms verk runtom i Uppsala. Men varför inte läsa en bok eller lyssna på en inspelning av hennes egen musik eller hennes verk, tonsatta av olika kompositörer?!
Det mesta av hennes bildkonst finns i skaparvinden ovanpå hennes och Olofs våning i huset på Östra Ågatan och kan inte ses när som helst.
Jag har följt Elisabet Hermodsson sedan jag som 16-årig gymnasist köpte hennes bild-poesibok, debuten ”Dikt-ting”, i Anderssons bokhandel i Norrköping 1967.
Hon var lika tidigt ute med bilddikter, på 50-talet, som de manliga författare som brukar nämnas i sammanhanget, där hon ofta glöms bort. Men hon vägrade låta sig trängas undan. Hon ville ta plats. På samma villkor.
Elisabet Hermodsson var känd för sina många talanger redan i gymnasiet. Och möjligen låg den här mångsidigheten henne i fatet i ett kulturklimat där det är viktigt att definieras som det ena eller det andra. Antingen författare eller bildkonstnär eller samhällsdebattör eller…Men hon var allt.
När lp-skivan ”Vad gör vi med sommaren, kamrater” kom 1973 blev hon snart bekant för allmänheten som vispoet. Men då hade hon redan givit ut två diktsamlingar, två essäsamlingar och ett oratorium. Hon var ingen nybörjare, utan en aktiv konstnär inom flera sfärer sedan två decennier.
Född i Göteborg 1927 blev hon efter utbildningar vid Konstfack och Jaques-Dalcrozeinstitutet så småningom Uppsalabo, och i sitt andra äktenskap, från 1956, med konstnären Olof Hellström, en i kärnan av intellektuella och konstnärligt verksamma Uppsalaprofiler.
Som journalist har jag följt Elisabet i 50 år! Det svindlar. Första gången jag intervjuade henne, 1973, blev jag vettskrämd av alla för mig okända filosofer hon hänvisade till i vårt samtal. Först några år senare, med mer journalistisk erfarenhet, vågade jag fråga ”Vem är det?”.
I början av 1990-talet intervjuade jag henne i sommarhuset på Fårö. Vi tittade på raukar, besökte mannen som inspirerat henne till Bror Bilden i Disa Nilsons visor. Och vi satt i köket och drack vin och sjöng hennes visor tvåstämmigt. Reportaget publicerades förstås i UNT.
Var bedömare må ha sin mening. Min är att hennes visdiktning, med egna tonsättningar, hör till det bästa i genren i Sverige. Hon borde hyllas mer för det!
Visornas texter är en del av hennes lyrik med naturmotiv, med tankar om Skapelsen, med feminism och humor och med kärlek och häpen förundran inför den planet vi lever på.
Därur springer också hennes civilisationskritik, eller kanske snarare kritik av det teknokratiska samhället. Finns att läsa i flera essäsamlingar.
Och bildkonsten – ett underfundigt tecknat och diskret färgsatt inre och yttre landskap, som jag hoppas kommer att visas snarast i en text- och musiksatt utställning i Uppsala.
kultur@unt.se