Elfriede Jelinek skyr offentligheten
Intresset för hennes dramatik har exploderat i Sverige, just nu spelas hon på Teater Galeasen i Stockholm. Men den tillbakadragna författaren planerar inte att själv komma till Stockholm för prisutdelningen.
- Naturligtvis gläder jag mig också, det är det ingen idé att hyckla om, men jag känner egentligen mer förtvivlan än glädje. Jag har ingen lust att bli en offentlig person, säger Elfriede Jelinek i en intervju med den österrikiska nyhetsbyrån APA.
Hon är för sjuk, psykiskt, för att komma till Sverige är beskedet som hon lämnar från sin lägenhet i Wien. Hon säger också att hon tror att den främsta anledningen till att just hon fått priset är för att hon är kvinna.
Valet av Elfriede Jelinek väcker stor glädje hos dem som upptäckt henne, men också förvåning.
- Det är fantastiskt, helt underbart. Det är hur modigt som helst att ge priset till henne, säger Rickard Günther som regisserar Jelineks "Prinsessdramer" på Teater Galeasen.
Till och med Jelineks svenska förlag verkar förvånade över Akademiens val.
- Det enda jag sa var "det var som fan". Jag har jobbat med tre av hennes böcker och tyckte de var oerhört fascinerande, oerhört otäcka. Men hon är ju en språkkonstnär av Guds nåde. Och en hysteriskt intensiv kritiker av det österrikiska samhället, säger Karin Strandberg på Forum.
Även om Elfriede Jelinek på senare år koncentrerat sig på dramatiken har hon en lång rad romaner bakom sig, bland andra "Pianolärarinnan" som låg till grund för den uppmärksammade filmen "Pianisten". Men bara tre av hennes romaner har kommit ut i svensk översättning; "Pianolärarinnan" (1986), "Lust" (1990) och "De utestängda" (1996). Hon föddes strax efter krigsslutet, 1946, barn till en österrikisk mor och en tjeckiskjudisk far. Den österrikiska oviljan att göra upp med sitt nazistiska förflutna är ett av Elfriede Jelineks återkommande teman, kvinnans roll i samhället med dess sexualiserade våld ett annat.
- Hennes språk är mycket svårt, berättar översättaren Margaretha Holmqvist. Man sätter sig inte med glädje och översätter en sådan bok, de är ju mörka, mycket svarta böcker med starkt destruktiva huvudpersoner. Man vill inte gärna möta dem i levande livet.
Elfriede Jelineks samhällskritik är ofta direkt och konkret. "Avskedet", som är en av de mest kända och omdiskuterade av hennes pjäser, har hon baserat på Jörg Haiders avskedsbrev till det österrikiska folket.
På sin hemsida publicerar Elfriede Jelinek ofta snabba, spontana kommentarer om vad som händer i världen, men i en intervju med Roland Koberg, dramaturg på Deutsches Theater Berlin, säger hon:
- Ja, det där med det politiska engagemanget kommer jag att skära ner ordentligt. Man försvagar sin egen litterära diskurs med alla dumheter man låter undslippa sig. Fast ibland måste man ju göra det av rent hygieniska skäl.
Fakta/Motivering
"Nobelpriset i litteratur år 2004 tilldelas den österrikiska författaren Elfriede Jelinek för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".
Fakta/Elfriede Jelinek
Föddes 20 oktober 1946 i Mürzzuschlag i Österrike. Studerade komposition vid Wiener Konservatorium, teatervetenskap och konsthistoria vid Wiens universitet och tog examen som organist vid konservatoriet. Debuterade 1967 med diktsamlingen "Lisa Schatten". 1970 kom den första romanen, satiriska "wir sind lockvögel baby!". En rad romaner under 80- och 90-talen undersökte hur människor låses fast i en värld av förtryck och övervåld, den kvinnliga positionen var ett av huvudtemana.
På senare år har hon främst fokuserat på dramatik. Den senaste serien pjäser går under beteckningen "Prinsessdramer", en sammanställning av fem av dem spelas just nu på Teater Galeasen.
Hon har tidigare tilldelats en rad betydande litterära priser i hemlandet och internationellt, senast svenska Stig Dagermanpriset som hon fick i somras.
Så jobbar vi med nyheter