Legendariska engelska sångerskan Dame Janet Baker är starkt förknippad med såväl barockopera som senromantik, och sånger av kompositörer som Mahler och Elgar. Nu kan hon höras på cd i Elgars mäktiga orkestersångsvit Sea Pictures, i en konsertupptagning som ingår i London Philharmonic Orchestras egen cd-utgivning med väl valda axplock ur orkesterns remarkabla, snart 70-åriga karriär.
Det är en cd-serie som är väl värd att lyssna in. Ifråga om Elgar och Baker handlar det inte oväntat om en inspelning som tar andan ur lyssnaren, oavsett att den är gjord mot slutet av Dame Janet Bakers aktiva karriär.
Hennes mäktiga kontraalt kombinerar formell elegans och svalka med en emotionell hudlöshet som tycks passa för dualismen i Elgars musik, där orkestervirtuoseri förenas med subjektiv innerlighet.
I de väl varierade Sea Pictures som hör till Elgars första mogna verk gör Baker ett lika fullgånget intryck som på en av mina favoritskivor med henne, i Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen.
Londonfilharmonikerna under Vernon Handley tar i sin tur väl vara på de finstilta nyanserna i Elgars klangdynamik, så också i hans första symfoni som ingår på cd:n.
För att fortsätta det brittiska orkesterspåret är steget inte långt från Elgar till den yngre kollegan William Walton. De skrev två symfonier vardera, varav den sistnämndes kan höras på en ny cd med Ochestre National de Lille, under Owain Arwel Hughes.
Jag fastnar särskilt för Waltons första symfoni som vilar starkast i romantisk tradition, här i en tolkning som lyfter fram symfonins melodiska spännvidd och fanfariska optimism, med drag av såväl Vaughan Williams som Gustav Holsts Planeterna. Kort sagt väldigt brittiskt.
Mer engelsk musik, fast av betydligt äldre datum, på en cd från återutgivningsetiketten Newton Classics där Kings College-kören från Cambridge sjunger Thomas Tallis, en av den polyfona körmusikens mästare. Titelspåret är i sig tillräckligt för att motivera ett inköp, Tallis monumentalmotett Spem in alium i nästan febrigt uppdriven tolkning av Stephen Cleobury.
Samma etikett har plockat upp en inspelning med Gershwins Rhapsody in Blue och Concerto in F, i versioner för dubbelpiano med Katia och Marielle Labèque. Det är tolkningar väl värda att höras igen – expressiva, rytmiskt pulserande och friläggande de stundtals vildvuxna dagen av americana, blues, jazz och ragtime hos Gershwin.
Ett visst om än avlägset släktskap med Gershwin tycker jag mig höra i finländaren Kalevi Ahos andra pianokonsert, på en ny cd i tolkning av Antti Siirala som konserten ursprungligen skrivits för, samt Lahtis symfoniorkester under Osmo Vänskä. Släktskapet ifråga handlar om starka rytmiska och även rapsodiska drag, i kombination med en vindlande melodik som bidrar till att göra Ahos musik ganska lättillgänglig, trots komplexiteten.