Elegant om det kalla kriget

Kanske är det regissörens hälsning till hemlandet när han låter Land du välsignade med Jussi Björling ligga som bakgrundsmusik i början. Sedan tar vi klivet in genom dörren hos den brittiska underrättelsetjänsten och vi hamnar i en härva av misstankar och dubbelspel. Filmens grund är John Le Carrés roman med den svenska titeln Mullvaden, och den är förmodligen initierad, författaren var en gång anställd vid brittiska Foreign Service.

Boken är en snårig berättelse om dubbelspel och trippelspel och handlingen är inte mindre snårig i denna nya filmatisering.

Huvudpersonen George Smiley har lämnat underrättelsetjänsten, men han kallas in i hemlighet för att försöka avslöja vem som är en misstänkt ”mullvad”, en kontraspion som placerats av ryssarna i själva toppen av den brittiska spionorganisationen. Han tar kontakt med gamla spionkolleger, några utgör hans egen allra innersta cirkel, men detta utvecklas till en berättelse om tillit och bländspel. Och människorna i handlingen agerar som att de är delar av samma organism, ett eget universum med egna lagar, som finns parallellt med det vi andra lever i.

Skådespeleriet är i absolut toppklass. Gary Oldmans grånade, smarta och lågmälda gestaltning av den brittiska spionen George Smiley osar Oscarsnominering lång väg och han är uppbackad av ett briljerande gäng med Colin Firth och John Hurt i täten. Alla lurar visserligen alla, men spionerna har känslor som spelas fram, de låter ana en viss sorg över att gamla spionpolare sviker och bedrar. Så vidare glamourös är inte deras tillvaro heller. De bär omkring på slitna portföljer och verkar föredra att använda huvudet istället för pistoler. Men visst finns här våldsamheter, oftast begångna av ”den andra sidan”, fienden i öst.

Men mesta huvudrollen i den här filmen har de slitna och skitiga brittiska miljöerna. Det kan tyckas vara långt mellan svenska Blackeberg, där vampyrerna härjade i Alfredsons förra film, Låt den rätte komma in och Londons spionmiljöer men det finns ett visst släktskap. Tidskänslan i de båda filmerna är lika omsorgsfull, lika slående välbekant för oss som var med då, liksom den enhetliga färgskalan i grå-beige-grönt. Båda har filmats av säregna och svenskbaserade fotografen Hoyte Van Hoytema. Många gråmulna, cyniska och livströtta män i tweed agerar innan handlingen når till punkt, kvinnorna finns i periferin. En konsekvensanalys är knappast nödvändig i denna på många plan så konsekventa film.