Elegant jazz av högsta klass

Dizzy Gillespie var en av jazzhistoriens viktigaste musiker och trots att det var tolv år sedan han gick bort, är hans musik i allra högsta grad levande.Det är ett ansenligt antal representanter för den amerikanska jazz­eliten som anlänt till Uppsala. På scenen samsas Roy Hargrove, James Moody och Paquito D'Rivera, under ledning av Slide Hampton, med fjorton ytterligare musiker i världsklass.Bandet går ut hårt med en dynamisk version av klassikern Manteca och ja, det är skillnad på storband och storband — det här gänget piskar de flesta konkurrenter blodiga.De vågar dessutom sticka ut hakan och visa attityd, till skillnad från alla de storband som sätter en mystisk ära i att värna om tradition på bekostnad av framtid.En sådan här gång blir puristernas märkliga resonemang än mer uppenbart då det är herrar som Hampton och Moody som varit med om att forma det vi i dag kallar jazz, och här finns definitivt ingen rädsla för nya grepp.Arrangemangen blixtrar av äventyrslusta och de gemensamma åkningarna är stundtals gastkramande. Inte minst finns här också så många fina solon att man nästan skäms för att man i pur utmattning inte lyckas ta in allt vackert.Benny Golsons Stablemates gungar skönt på ett grovhugget sätt, medan Jimmy Heaths hyllning till vännen Dizzy i Without you, no me är så elegant skriven och framförd att tiden stannar.Thelonious Monks kantigt kluriga Off minor ger trumpetaren Roy Hargrove gott om soloutrymme och i bossanovan I remember Dizzy bjuder Paquito D'Rivera på ett mästerligt solo, där han väver in halva dussinet av Dizzys signaturlåtar för att sedan återvända till huvudnumret via några försiktiga Salt peanuts-fraser.Blue'n'boogie blir en kul scat­duell mellan James Moody och den kusligt tonsäkra, men ack så trista gästsångerskan Roberta Gamberini. Därefter följer Moody's groove i ytterligare ett suveränt arrangemang och i Things to come kommer äntligen Antonio Hart till tals med ett ursinnigt bebopsolo som får en att undra hur skivbolagen kunde fumla bort honom så totalt efter debuten.De som förväntat sig utannonserade stjärnor som Jimmy Heath, Randy Brecker och Frank Wess får gå tomhänta hem och på solistfronten märks det att Hampton och Moody börjat bli till åren komna.Men när man som här får både historia och framtidsvisioner på en och samma gång, framfört av idel ädel adel, så går det att förlåta långt värre synder.