Kerstin Ekman har återvänt till platsen för brottet i sin senaste bok, den hyllade Grand final i skojbranschen Och platsen är i det här sammanhanget Uppsala, där delar av den nya romanen utspelas.
I boken blandar Ekman hämningslöst händelser och miljöer från sitt eget liv med ett vilt fabulerande om en spökskrivare. Hon pekar finger åt allt vad den autofiktion heter som har pretentionen att presentera Sanningen. Som UNT:s recensent Therese Eriksson påpekade (UNT 21/10 2011) har romanens författare Lillemor Troj en karriär som är näst intill är identisk med Kerstin Ekmans. Och ändå inte.
Att Uppsala bidrar med kulisser för bokens drama är knappast förvånande. Det var ju här det började. 1950-talets Uppsala måste ha varit en förträfflig plantskola för unga skribenter. Här framträdde en rad av de namn som skulle bli några av de främsta i sin författargeneration: Sara Lidman, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman och vid decennieskiftet även P O Enquist.
Kerstin Ekman kom som ung student till Uppsala 1952, tog en fil mag 1957 och debuterade som deckarförfattare 1959, hon jobbade vid ett filmbolag en period samt också vid Wiks folkhögskola en tid. Sex kriminalromaner kom det att bli innan hon med romanen Pukehornet tog farväl av genren 1967.
Pukehornet är Ekmans renodlade Uppsalabok. Namnet togs från Svartbäcken men handlingen utspelas i stadsdelen Petterslund nära Vaksala torg en vinter med ihållande snöfall i slutet av 1960-talet. Här möter vi en redaktör på dekis och några vinddrivna existenser medan grävskoporna sätter tänderna i stadsdelens träkåkar.
Pukehornet kan uppfattas som en roman om berättandet som livslögn men också som livsnödvändighet. Boken ger även en bild av rivningsraseriets Uppsala där moderniseringen knappast gav utrymme för alternativa levnadsformer.
Några år senare, 1970, flyttade Kerstin Ekman efter 18 år från Uppsala, men staden skulle gång på gång dyka upp i hennes litterära landskap.
I En stad av ljus (1983) , den fjärde och avslutande delen av romansviten Kvinnorna och staden som inleddes med Häxringarna, isolerar sig huvudpersonen Ann-Marie i ett hus i väntan på att en försvunnen dotter skall dyka upp. Hon återupplever sin barn- och ungdom. I ett kapitel får vi fragment av hennes studentliv ett par terminer i Uppsala i början av 1950-talet. Uppsala beskrivs som en stad med hård yta. ”Denna stad hade en hud av sten”, heter det.
I Rövarna i Skuleskogen (1988) får läsaren begapa trollet Skords märkliga äventyr under fem sekler. En period på 1500-talet bor Skord hos en alkemist nära Domtrapphusen vid Fyrisån i Uppsala där han är med och försöker tillverka guld. Det kryllar av människor och djur i gränderna.
I berättelsen Knivkastarens kvinna (1990) ger Ekman en omskakande skildring av en kvinnas förlust av ett barn och ett sjukdomstillstånd. Här är det åter Uppsala som skymtar fram, bland annat i form av Gränby.
Ekmans kanske främsta romansvit, trilogin Vargskinnet, inleds med romanen Guds barmhärtighet (1999). Redan i början möter vi barnmorskan Hillevi Klarin på väg till Akademiska sjukhuset i Uppsala efter ett hembesök. Hon har vuxit upp hos släktingar i staden. 1916 reser hon från Uppsala till en by i den jämtländska fjällvärlden. Det är en resa kommer att förändra hennes liv. Hon återvänder aldrig.
Och i Ekmans nya bok Grand final cyklar Lillemor Troj liksom Ekman en gång i 50-talets gryning till Philologicum vid Engelska parken för föreläsningar i litteraturhistoria. I romanens Uppsala återfinner vi både Güntherska och LundeQ, Köttbasilikan, flickhemmet Parthenon i S:t Johannesgatsbacken, Lillemor förlovar sig vid Ulva kvarn och Juvenalorden får sina fiskar varma. Ett antal Ekmanska adresser spökar, ja, till och med det torp i Roslagen som utgör en viktig mötesplats i boken hade sin motsvarighet i verkligheten.
Inte heller denna gång är det några glättade vykort som Ekman sänder från ett svunnet Uppsala.
Men varför återkommer staden så flitigt i Ekmans författarskap?
Så här sade Kerstin Ekman i en intervju som jag gjorde med henne 2008 när UNT publicerade Pukehornet som sommarföljetong.
– Det är svårt att veta varför vissa bilder dyker upp, man tänker inte på det när man skriver. Men har man bott på en ort så länge är det kanske inte så konstigt. Ett skäl till att man inte tänker på det är att man som författare flyttar in i en fiktig värld. Det är inte Katrineholm, det är inte det verkliga Uppsala man skriver om, men många läsare vill se det bokstavligt.