De är bemärkta namn på var sitt håll och de har arbetat ihop i olika konstellationer. Men i den här genren är de ändå en supergrupp och en trio som ger ett högt och förväntat resultat.
Sångerskan, violinisten med mera, Lena Willemark, har gjort mängder med folkmusikaliska album samt på gränsen mellan jazz och världsmusik. Jonas Knutsson är främst förknippad med den unga svenska jazzen och han har medverkat på hur många inspelningar som helst med sina saxofoner & flöjter. Han tar till exempel gjort musik med gudabenådade pianisten Mats Öberg tidigare. Denne är annars mest känd för att faktiskt ha spelat med Frank Zappa.
Tillsammans har nu i alla fall Willemark/Knutsson/Öberg gjort albumet Alla drömmars sång. Som väntat med en sådan trio med begåvade musiker blir det musik från ett brett fält.
Det har blivit egna kompositioner, traditionsmusik från Älvdalen och Öst-Grönland samt - inte minst - den inte lika förväntade covern på The Beatles gamla goding All my loving, ingen av deras mer avancerade kompositioner men en stor hit i början av 60-talet. Här görs den i en avväpnande och avskalad version där det tydligt hörs vilken bra interpretörs även av pop som Lena Willemark kunde ha blivit. Fast lika bra, om inte bättre, är hon på det traditionellt folkmusikaliska området. Och på de kompositioner här som tangerar och övergår i jazzen.
Kombinationen med piano, fiol och saxofon i täta stämmor i lika vackra som expressivt vilda slingor är omedelbar. Det handlar om virtuoser här, skickliga musiker som trots briljant teknik aldrig tappar själv känslan för musiken. Trion omväxlar med en luftig ljudbild som kan övergå i intima närtagningar, där varje andetag, varje stråkdrag, varje enskilt finger på tangenten gör skillnad.
Albumet Alla drömmars sång har många ingångar, men Willemark/Knutsson/Öberg lyckas med den skicklighet och lyhördhet som är deras gör den i grunden så väsensskilda musiken till sin egen. Trion har ett slags sömlösa övergångar mellan låtarna som gör att det aldrig känns sökt eller effektmakeri. Hoppas nu bara att trion kommer hit på sin vårturné, jag har inte sett några datum åt det här hållet.
En annan svensk musiker som söker djupt och brett i sitt skapande är trumpetaren Goran Kajfes. Å nya albumet The reason why Vol. 1 spelar han tillsammans med sin Subtropic Arkestra. Här finns musik från så skilda håll som turkisk och tysk psykedelia, brasiliansk soulgroove och jazzrock av namn som Bosse Hansson, Soft Machine och Tame Impala’ samt mycket mer.
Bland orkestermedlemmarna återfinns musiker som Per Ruskträsk Johansson, Jonas Kullhammar, Lars Skoglund och Robert Östlund. Det är ett album som också det kastar sig mellan de disparata upphovspersonerna men där den Suptropiska orkestern ändå lyckas med att göra musiken ett personligt uttryck.
Extra roligt också att en musiksskatt som den Bosse Hansson stod för på 70-talet får en ny chans. Tolkningen av hans Storstad är ett av de bästa spåren på albumet.
Namnet på albumet ger en förväntan på framtiden. När kommer Vol. 2? Som tur är så finns det mycket att hämta här så ettan räcker länge.