Det är förstås en risk med att rimma. Nödrimmen sticker upp sina huvuden här och där, omvända ordföljder måste tas till, med metern är det ibland si och så. Men mina mungipor söker sig uppåt, nästan åt tinningarna till..., när jag läser den ekerwaldska kärleksförklaringen till Sigrid Matilda, den vackra och vilda.
Filosofer och författare kommer och går i de tus samtal vare sig paret är i Uppsala, Lagga eller Paris: Hegel, Beckett, Flaubert, Rumi, Diderot. Ålderns skröpligheter skymtar i trakten av 90-årsstrecket, men tro inte att det hindrar Carl-Göran Ekerwald från att konstatera: "Vi gnistrar och glimmar/ dygnets alla timmar./ Har ni sett oss?/ Vi tillvarons kortlivade tomtebloss."
Jag blir så glad och varm inombords.
Men mitt under läsningen av boken får jag veta att Sigrid Kahle ligger på hospice med en obeveklig cancer härjande i kroppen. Plötsligt blir min läsning en annan. Livets korta varaktighet och ständiga skörhet blir hjärtskärande tydliga. Jag frågar Carl-Göran Ekerwald: Kan jag skriva om din bok nu, i detta läge?
- Ja, gör det. Det är helt schysst, säger han.
Jag läser dikterna en gång till. Vitterhet, humor, kärlek. Så rikt i livets gränsland.