[Kaja2]
I ett välbärgat område i en förort till Göteborg kämpar en familj med att hålla ihop. Mest ligger berättarfokus, i alla fall inledningsvis, på pappa Paul. Efter en lyckad karriär har han massor av pengar på banken men inte en enda riktig vän.
Förhållandet med frun Karin knakar och han känner en existentiell tomhet. När han inser att hans tonåriga dotter Selinda har ett sexliv går han nästan sönder. Det finns över huvud taget något väldigt skevt över sättet han och även de andra männen i villakvarteret betraktar de unga flickorna, döttrarna och deras kompisar, på. Det är som att det vilar ett latent hot över deras späda kroppar hela tiden och en av filmens paranoida poänger är också att det inte går att säkert veta var faran ligger.
Ett reellt hot dyker dock upp, en natt tar sig en okänd man in i Selindas rum och för under knivhot bort henne och våldtar henne. Filmen inbjuder på så vis tittaren att bli en egen medskapare i historien, det ges till och med utrymme att tvivla på om det har ägt rum ett övergrepp över huvud taget.
Det droppas referenser till Jung och kristendomen är ett starkt tema i filmen. Både före och efter det traumatiska övergreppet äger många inre grubblerier rum, av det slaget som en del kanske skulle kalla pretentiösa, andra poetiska.
Alba August har hur som helst en enormt fin utstrålning och imponerar i sin komplicerade debutroll. Helena af Sandeberg är lite bortslarvad i den minst utvecklade rollen. Johan Gry, som spelar pappan, har egentligen mest att bita i och gör ett trovärdigt porträtt av en rätt trist medelålders man som famlar i tillvaron.
Det hela är egensinnigt och alls inte ointressant men balanserar hela tiden farligt nära det alltför teatrala och med ett väl segt tempo. Det finns säkert en väldigt stark konstnärlig vision i grund och botten, det är bara svårt att bli klok på vad den egentligen vill förmedla.