Efterlängtad come back kunde fått bättre start

Sisådär en trekvart efter utsatt tid kommer en dj in på Hovets scen och spelar —oväntat länge. Sedan kommer Fugees Wyclef Jean in och sjunger en snabb version av No woman no cry — ensam. Hiphopgiganterna Fugees efterlängtade återkomst till Sverige kunde fått en bättre start. Sent omsider kommer dock stjärnan, den skönsjungande rapdrottningen Lauryn Hill, in på scen och chockstartar spelningen. Inget "hej och välkommen", ingen scendekor, bara snabba växlingar mellan hiphop och reggae, rap och sång. Det känns som när man letar bland kanalerna på en radio. Zealots, The Beast och Fu-gee-la (den håller verkligen ännu) avlöser varandra och i kaoset börjar ett härligt, klubbspelningsliknande högtryck infinna sig. Tills Lauryn plötsligt går ut.I stället sjunger kvällens lekfarbror Wyclef Jean sin egen 911 och Pras sin Ghetto supastar, vilket rätt effektivt kyler ner stämningen. Lauryn kommer förstås tillbaka och Fugeeshit radas på Fugeeshit, liksom extranummer på extranummer, men bristen på riktning gör kvällen märkligt splittrad.De tre Fugeesmedlemmarnas olika roller på Hovet scen är talande. Den plikttrogne Wyclef håller i trådarna och står för de obligatoriska kärleksförklaringarna till Stockholm. Pras har en undanskymd roll. Lauryn är stjärnan som Fugees inte klarar sig utan. Hon kallas hela tiden "miss Lauryn Hill" av sina bandmedlemmar och under ett extranummer är det till och med Pras som lätt undergivet står och håller hennes vattenflaska. Som återförening betraktat är det påfallande riktningslöst, som att de tre har lite olika uppfattningar om varför de egentligen står på scen ihop. Man får hoppas att de snackar ihop sig bättre inför comebackalbumet.