Effektiv dramatik på lina

För trettiosex år sedan gick en småtokig och rebellisk fransman på lina mellan World Trade Center-tornen. Philippe Petit var hans namn, och det här är historien om händelsen som hamnade på löpsedlarna i hela världen. Filmen om det hela fick en Oscar förra året för bästa dokumentär, och det är inte särskilt svårt att förstå varför. Det här är nämligen inte bara ett stycke verklighetsanknuten filmkonst som lever högt på sitt fascinerande ämne, utan också en riktigt effektivt berättad skapelse som kopplar greppet från första till sista bildrutan.

Upplägget skulle kunna vara hämtat från vilken kuppfilm som helst. Alla ingredienserna finns där. Vi har ett till synes omöjligt brott att genomföra, ett team som sätts ihop enkom för detta ändamål och ett ändlöst planerande där svårigheterna förtydligas och konflikterna kommer i dagen. I det här fallet berättas allt detta i flashbacks samtidigt som själva klimax, dagen D då allt händer får utspelas i nutid.

Trots att vi vet att Petit och hans kumpaner lyckas göra vad de föresatt sig är det här överlag ändå en riktig nagelbitare. Ingen kan komma att påstå att regissören James March inte har utnyttjat stoffets yttre dramatik till max. Ändå får jag nog säga att det är försöket att gå på djupet att känna framför allt Petit själv, men även ex-flickvännen Annie Allix och hans "medbrottslingar", som gör Man On Wire minnesvärd och ger händelsen ett mänskligt ansikte.

Effektiv dramatik på lina

Dokumentären om Philippe Petit, som gick på lina mellan World Trade Center-tornen, är en effektiv och spännande skapelse från första bildrutan till sista, tycker Peter Eliasson.