Året är 1988. Ett ungt amerikanskt par med två döttrar firar en födelsedag på bakgården. Ett av barnen tappar en tand som hon lovar att ge till tandfén. Kort sagt är livet idylliskt och oförargligt – tills ena dottern skaffar en osynlig kompis och konstiga saker börjar ske. Fadern monterar upp kameror i huset för att fånga händelserna. Första Paranormal activity var nyskapande i sitt sätt att korsa handkameran från Blair witch project med hemmiljön i Poltergeist.
Den avskalade stilen med ett minimum av specialeffekter bäddade för en av 2007 års obehagligaste skräckisar. Uppföljaren var mer av samma vara, med ett och annat nytt grepp. Men en tredje film? Denna gång är historien en tillbakablick, vilket mest betyder att Katie från originalfilmen är barn, och att folk drar ut halvmeterlånga antenner ut sina bärbara telefoner. Idéer från de tidigare filmerna återanvänds i upphottade versioner.
Första filmen var skickligt uppbyggd med små antydningar och stegrande spänning, men nu ska det vara otäckt från första stund. Det går nästan en hoppa högt-chock per scen. Till slut blir det nästan skrattretande: Som en Var är Valle?-bok fast med demoner, eller en ”tittut”-lek för unga vuxna.
Lägg till ett gäng klyschor från skräckfilmshistorien, från heminredning som flyttar på sig utanför bild till barn med tom blick. Dessutom tar historien skruv genom lån från Rosemary’s baby som för att mjölka konceptet ännu mer. Filmserien närmar sig Saw-filmernas vålds- och chockfetischism, som första Paranormal activity var ett så skönt avbrott från. Det är förbaskat effektfullt - en hel biosalong skriker som i en bergochdalbana - men det saknas mål och mening.