Carolina Rediviva i Uppsala gömmer unika, handskrivna rariteter från tidig medeltid. Böcker konstfullt skapade i ett enda exemplar. Även om kvaliteten och skönheten hos dessa är ojämförlig, kan man väl ändå tacka Johann Gutenberg för att det så småningom gick att kränga böcker i en betydligt större upplaga, så att boken inte bara blev ett privilegium för hov, kyrka och universitet. Lite hårdraget kan man säga att trycktekniken hjälpt till att sprida makten.
Men än i dag har alla inte råd att köpa det de vill och behöver läsa. Och biblioteken har sina begränsningar. Är det enda exemplaret upptaget får du vackert stå i kö. Du kanske struntar i boken då, och lånar något annat. Om du har råd kanske du kan köpa boken. Många titlar finns dock inte längre i handeln – möjligen på antikvariat. Men, som sagt, bokinköp ryms inte i alla människors budget. Därför har vi bibliotek.
Författarna står nu inför ett nytt genombrott: med en elektronisk upplaga av en ny bok kan den spridas till alla som vill läsa den via biblioteket. Utan annan begränsning än tillgången på läsplattor (som också går att låna). Gläds författarna åt denna ökade exponering och möjlighet att nå ut till en allt större läsekrets? Nja, det verkar inte så. Att en bok bara är tillgänglig i enstaka exemplar för den lyckost som är först till kvarn betraktas plötsligt som ett slags garanti för författares (och förlags) överlevnad. I en debattartikel nyligen i Svenska Dagbladet vill Författarförbundet att varje e-bok bara ska få lånas ut en gång i taget. Vi ska alltså låtsas att e-boken är en pappersbok. Man är helt enkelt rädd för minskade intäkter.
Man får ju en déjà vu-upplevelse. Redan då folkbiblioteken började växa fram, för exakt 100 år sedan, ansågs gratis utlåning vara dödsstöten för både skrivandet och bokförsäljningen. Men det har skrivits och sålts en ansenlig mängd böcker sedan dess. Som det nu är tjänar förlagen dessutom på vartenda e-bokslån via e-boksdistributören Elib, som tar 20 kronor per lån i avgift av biblioteken. Kostnaden för distributionen av e-böcker torde dessutom vara låg.
Kan man inte tänka sig att det ökade ”gratisläsandet” får dynamiska effekter för litteraturintresset, vilket i sin tur skulle kunna utnyttjas kommersiellt? I stället för att försöka trycka tillbaka anden i flaskan borde vi be om att få en önskan uppfylld: att så många människor som möjligt ska ha få läsa så mycket de vill och kan. Grunden för bibliotekstanken är ju att främja läsandet.
Men nya problem har förstås uppstått. Ju fler som lånar e-böcker, desto dyrare blir det för biblioteket/kommunen/skattebetalaren. Det är alltså inte helt gratis för låntagarna. Avtalet bör ses över snarast. Och ju fler som lånar e-böcker, desto färre fysiska möten sker mellan människor på biblioteket. Det strider mot en annan ursprungstanke: folkbiblioteket som klassutjämnande mötesplats.
Fru Palmgren Munch-Petersen skulle ha varit bekymrad. Valfrid Palmgren, 1877–1967, moderat politiker i Stockholms stadsfullmäktige, fil dr, pedagog, amanuens vid Kungl biblioteket m m, var Sveriges första kvinnliga bibliotekarie och bibliotekspionjär. Efter en resa i USA, som satsat enormt på folkbibliotek som integrationsåtgärd, kom eldsjälen Palmgren tillbaka och pläderade för offentligt finansierade bibliotek, ”folkets egendom”, som skulle vara till för alla samhällsklasser och åldrar – ”det vackraste uttryck för sann demokrati, som tänkas kan”. Hon såg nämligen i biblioteken en möjlighet att minska klassklyftorna: ”I böckernas värld, bibliotekets, äro alla lika.” Valfrid Palmgren utredde folkbiblioteksfrågan åt staten och fick igenom nästan alla förslag i riksdagen 1912.
Jag har aldrig hört de ”nya” Moderaterna nämna denna remarkabla, kulturradikala, konservativa kvinna – medan hon, paradoxalt nog, använts som ett slagträ mot Moderaterna av Socialistiska partiet (!) i debatten om privatisering av bibliotek. För Valfrid Palmgren skulle ju inte alls ha gillat privatiseringstanken. Gissningsvis skulle hon inte heller ha gillat försöken att dämma upp e-boksfloden. Men hon skulle samtidigt ha varit bekymrad om e-böckerna hindrade människorna från att fysiskt mötas på biblioteken:
Kraven på biblioteken har aldrig varit högre. De ska vara hi-tech i framkant, samtidigt som de får kämpa för att förbli naturlig samlingsplats, med allehanda aktiviteter. Och så måste de hålla den skenande e-boksbudgeten i schack, utan att det går ut över låntagarnas rätt till gratislån och tillgänglighet. E-låneboken är maximalt tillgänglig litteratur. Den finns där dygnet runt, hela veckan, var du än befinner dig. En underbar utveckling att bejaka. Vi vill i alla fall inte tillbaka till medeltiden.