Dystopi med brist på kritik

Det är svårt att blunda för det faktum att Hunger Games närmast är identisk med japanska Kinji Fukasakus film Battle Royale (2000), där en högstadieklass skickas ut till en öde ö för att delta i ett spel på liv och död tills en elev står som segrande och enda överlevande. Här kan också staten påverka och styra spelet, som ett slags framtida reality-tevespel.

Det enda som egentligen skiljer filmerna åt är att de utspelar sig i olika världsdelar.

Den över två timmar långa The Hunger Games utspelar sig i en postapokalyptisk framtid i staten Panem, som är indelat i 12 distrikt. På grund av tidigare uppror från folket har staten anordnat ett återkommande årligt spel, hungerspelen, för att påminna, kontrollera och straffa invånarna. Men hur dessa spel faktiskt påverkar människorna och vad de egentligen får för funktion är oklart.

Filmen inleds med den årliga lottningen av vilka som ska delta i spelet. En kille och en tjej, från varje distrikt, ska tävla och tvingas döda varandra. Historien kretsar sedan kring förberedelserna inför och sedan deltagandet i hungerspelet som sänds direkt i TV och där Stanley Tucci spelar den blåhårige mannen, Caesar Flickerman, som håller i showen.

I det tolfte och fattigaste distriktet anmäler sig Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som frivillig för att rädda sin syster som annars måste delta. Lawrence gör en stark rollprestation och håller intresset uppe även när filmen dalar en aning och tappar tempo.

Boken av Suzanne Collins, som filmen bygger på, är den första i en trilogi så vi kan säkerligen vänta oss fler hungerspel. Collins har faktiskt medverkat som en av manusförfattarna till filmen, men har gissningsvis fått stå tillbaka för regissörens filmiska vision. Boken är nämligen betydligt mer ifrågasättande och samhällskritisk. Där får vi exempelvis veta mer om vad Katniss känner inför spelen och hur hon känner inför Gale (Hemsworth) och Peeta (Hutcherson).

I filmen får i stället det visuella, som jaktscener och specialeffekter, större utrymme. Jag önskar att Ross hade investerat mer i The Hunger Games och närmare undersökt det mänskliga tillståndet i en extrem dystopi.

Filmen hade vunnit på ett tydligare ifrågasättande av samhället, vilket Ross till exempel gjorde i Välkommen till Pleasantville (1998). The Hunger Games är visserligen stundtals en nagelbitare, men det lyfter aldrig riktigt och vi har trots allt sett det förut.