Bo-Ingvar Kollberg: Dystert utan Erland Josephson

"Utan sina skådespelare skulle världen slockna." Orden är Erland Josephsons i Blomsterplockarna, den sista pjäs  han själv skrev och som uppfördes på Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget i Stockholm 2006. Alldeles svart är det kanske inte, men lite mörkare har det blivit när Erland Josephson nu lämnat sin tjänst hos Thalia för gott.

Det var några år sedan han själv stod på scenen. Som skådespelare kunde han vara sval med en dragning åt det intellektuella hållet. Men samtidigt minns man honom allra mest för den spelglädje och självironi som är förknippad med många av rollerna. En av hans sista rollgestaltningar blev Romeo i en föreställning av Romeo och Julia 2004 på Teater Brunnsgatan Fyra, där han tillsammans med Lena Nyman var placerad bakom ett seminariebord. Förflyttningarna skedde per hjulförsedd skrivbordsstol i sidled. Det riktigt sjöng om blankversen och tragedin i Verona blev till ljuvt klingande musik.

Det överdåd som Erland Josephson uppbådade som aktör minns jag annars allra mest från Ingmar Bergmans uppsättning av George Taboris Goldbergvariationer på Dramaten 1994. I rollen som regiassistenten Goldberg använde Josephson allt vad han hade av kroppshållning, minspel och tonfall till att personifiera hela teaterns inneboende själ, vilken visade sig vara åtskilligt när dessutom Bergman fanns i närheten som pådrivare. Deras bägge teaterliv följdes länge åt. Josephson började sin bana 1945 och 1956 kom han till Dramaten, där han var chef under de för kulturen utsatta åren 1966-75.

Vid sidan av skådespelargärningen gav han ut en rad böcker där teaterlivet fick stor plats. Det hette allt från Rollen till Svarslös. Det sistnämnda var författaren dock minst av allt i alla dess interiörer och anekdoter från scenkonstens värld. Det var en högtidsstund varje gång en ny volym förelåg. Detsamma gällde givetvis Josephsons roller på Dramaten, där han förekom i pjäser som Gombrowicz Yvonne, Botho Strauss Rummet och tiden och en av de sista Bergmanuppsättningarna, Backanterna 1996.

Själv har jag ett särskilt minne från de allra senaste åren förknippat med Erland Josephson. Det var när vi i paus gick ut från Dramatens Lilla scen, Josephson bredvid mig och han ramlade handlöst mot väggen. Jag böjde mig förstås ner och reste upp honom. Sedan behövde han inte mina tjänster mer. Att få hjälpa upp en av våra största skådespelare och teatermänniskor som givit mig så mycket  var ett omvälvande ögonblick för mig som teaterkritiker. ”