Ungern år 1944. Andra världskrigets strider kryper allt närmare vardagen. Ett föräldrapar bestämmer sig för att låta sina 13-åriga tvillingpojkar flytta ut på landet, till en mormor de aldrig träffat i utkanten av en namnlös håla på gränsen mot ett diffust grannland.
Flykten visar sig snart göra mer skada än nytta. De välartade stadspojkarna sluter sig inåt, blir en asocial enhet som ska skydda mot det hårda livet på den vresiga mormoderns magra gård och grannskapets fientlighet. För att tåla slagen härdar de sig genom att misshandla varandra, och de börjar döda små djur i träningssyfte. Allt nedtecknas i den skrivbok de fått i present av sin pappa, en minutiös dokumentation av en allt mer förvriden vardag.
När de hittar en döende desertör i skogen försöker de först hjälpa honom, men när han dör stjäl de hans vapen, och gör en vapengömma under fönstret till den nazistiske officer som under hot också inhyst sig på mormoderns gård.
"Skrivboken" är en dyster historia, och skildrar på ett till synes realistiskt sätt hur kriget förändrar människor bara genom att befinna sig i dess närhet. Några strider får vi aldrig se, kanonerna mullrar i fjärran och bombplanens skuggor sveper över staden när de släpper sin dödliga last, men närmare än så kommer inte det direkta våldet. Vem som kan betraktas som god eller ond är heller inte lätt att veta. Tvillingarna framstår ju längre filmen går som smittade av en ondska, men samtidigt är de de enda som verkar protestera när lokalbefolkningen bistår nazisterna i utgallringen av stadens judar. Det leder i sin tur till att de pryglas svårt men då räddas av en nazistofficer. Inget är svart, inget är vitt, allt är lika grått som landskapet de lever i, verkar regissören János Szász vilja säga.
Gråheten skildras också väl. Till filmens förtjänster hör också ett vackert foto, men helhetsintrycket dras ner av två saker. Den håller hela tiden en kylig distans till rollfigurernas agerande, jag känner inget för någon. Hemska händelser visas upp på ett så stumt sätt att de inte förmår väcka min vrede.
Därtill känns skildringen av tvillingbarnens växande barbari klichéartad. Onda barn – särskilt när de kommer i identiska par – vars enda ansiktsuttryck är nollställning eller elaka leenden, är ett filmgrepp som använts så ofta genom historien att de förlorat sitt symbolvärde. Och varför de glider in i detta beteende får vi heller aldrig veta. Visst behandlas de dåligt, men att de blir fullblodspsykopater på så kort tid? Nej, jag köper det inte.