Det är långt mellan människorna i den här filmen. Familjefadern( Sam Shepard) konstaterar torrt att han själv har alkoholproblem och att hans fru äter för mycket piller. Bittert och livstrött citerar han T S Eliot och anställer en hushållerska. Sedan ger han sig av. De tre döttrarna, spelade av Julia Roberts, Julianne Nicholson och Juliette Lewis, kommer till det gamla hemmet med sina familjer. Mamman, som görs av Meryl Streep, är sjuklig, bitter och ganska elak.
Under en familjemiddag, där "dålig stämning" bara är förnamnet, fläks familjesanningar, bitterhet och ilska upp på middagsbordet.
Ursprungligen är det här en prisbelönt pjäs och den har spelats på Dramaten för ett par år sedan. Dess kammarspelskänsla är uppenbar, trots att kameran då och då gör svep över de öde mellanvästernslätterna. I Skandinavien har vi en lång tradition med skildringar av olyckliga och dysfunktionella familjer, både på teaterscenen och filmduken. Men om man tycker att Lars Norén är en underskattad humorist och att Ibsen och Strindberg är ömkansvärda med alla sina dramatiserade livslögner, så är den här pjäsen jämförelsevis ganska svår att hitta några som helst försonande drag i.
Det hjälper inte att skådespelarna är bättre än det stoff de gestaltar. Bäst är nog inte de Oscarsnominerade och kraftigt utåtagerande stjärnorna Roberts och Streep, utan den betydligt mer diskreta Chris Cooper. Hans ömsinta möbelhandlare, gift med en elak moster, är den ende som ger hopp om mänskligheten i den här filmen.