Dystert i småborgerlikt Österrike

Gråare än Roy. Svartare än Ingmar. Känslokylan kryper in genom märg och ben. Jessica Hausner är obönhörlig i sin skildring av den blyga, mobbade Ritas tillvaro. Pappa är kontrollmaniker med skjutbana i källaren. Mamma håller så låg och hunsad profil som möjligt.
Rita låses in på kvällarna, är mest osynlig i skolan och behandlas med tystnad av föräldrarna.
De enda hon har något känslomässigt engagemang i är en hjärtsjuk grannpojke och en busschaufför.
Det kan inte på något sätt sluta lyckligt.

Det är oerhört dystert, som det tydligen är i de flesta österrikiska filmer. Ibland undrar man om den österrikiska filmskaparkåren känner att de ständigt måste ge en massiv motbild till den sirapssöta bilden av Österrike från Sound of Music.
Men Jessica Hausner har en förmåga, eller kalla det blick, som lyfter filmen från det helt nedslående. I en bild kan hon sammanfatta en absurd situation, en detalj kan avslöja hyckleriet i en relation. Och i ljudspåret, istället för musik, hörs surret från gamla lysrörarmaturer, lågfrekvensbruset från en ventilationsanläggning - alla vardagens omärkliga ljud som får en förhöjd innebörd.

Dystert i småborgerlikt Österrike

LOVELY RITA. Tonåring i dysfunktionell kärnfamilj är ingen lätt tillvaro. Allra värst tycks det vara i ett småborgerligt Österrike, om man får tro filmen Lovely Rita.