Dynamiska skiftningar med gedigen precision

Uppsala har blivit ett musi­kaliskt finrum denna vecka då den ryske världspianisten Ilya Itin, numera bosatt i New York, gästar med två konserter. Den förs­ta i Universitets­aulan på torsdagen med Uppsala Kammarorkester, den and­ra i dag, lördag, i Alfvén­salen med Kammarsolisterna.Dessutom är nyförvärvet vid dirigentpulten ingen lättviktare. Paul Mägi har bland annat varit chefsdirigent för Estlands nationalopera och gästdirigerat Moskvafilharmonikerna. På torsdagen gjorde han en förtroendeingivande debut som chefsdirigent för Uppsala Kammarorkester. Hans lugn och säkerhet gjorde omedelbart avtryck i orkestern som presterade en osedvanligt tät klang och fin stämbalans, inte minst i ­Griegs frekvent spelade pianokonsert i a-moll op 16, från 1868.Ilya Itin gjorde entré som en mystisk svartklädd riddare, sökte ofta ögonkontakt med sina stämförande motspelare både i träblås och stråk. Han har onekligen ett fascinerande känsligt men distinkt anslag. Hans uttryck var en märklig blandning av stoiskt lugn och kejserligt temperament, vilket gav en egensinnig tolkning åt Griegs nationalromantiska naturmystik.Ilya Itins irrationella kynne saknade aldrig nerv, men gav dess värre upphov till påfallande många dåligt tajmade fraser­ingar mellan klaver och orkester.Det är lika bra att erkänna direkt. Sista satsen i Sibelius andra symfoni op 43 är ingen personlig favorit. Bortsett från dess storvulna teman är det inte stort mer än en teknikövning, oändliga ostinati, och rytmiska uppvisningar. Dessutom får man ägna mycket tankeverksamhet för att komma på något som mer sårar öronen än den flagranta övergången till dur i codan.Arkaiskt klingandeSom tur är innehåller den drygt hundra år gamla symfonin som helhet mer än så. Den skrevs delvis på resande fot i Italien och känns också i karaktären som en resa från det nordiskt karga men klara till det sydliga och rent av arkaiskt klingande, särskilt i andra satsens genomföring. Ett avsteg från Sibelius finska vemod, således. Orkesterns dynamiska skiftningar genomfördes med gedigen precision. De sträva övergångarna såväl harmoniskt som rytmiskt satt i hop väl och detta för kvällen mest krävande stycke var också det mest imponerande av orkestern.Till kvällens högtflygande prestationer hörde även valthornens insatser i inledande ouvertyr Helios op 17 från 1903, av Carl Nielsen. Deras mjuka klang fångade vackert den grekiska gudasagans morgonrodnad.