Dynamisk rock

ROCK Uppsalagruppen The good honey society har modigt erkänt att de låtit sig inspireras av hardcore- och emoscenen från mitten och slutet av 90-talet. Intrycket av deras albumdebut blir dock varken ångestvrål eller råös, utan en nyanserad, melodisk gitarrdriven rock som är genomarbetad i minsta detalj.
Visst kan gitarrerna dista rejält och nog finns det en rent fysisk tyngd i gruppspelet, men The good honey society jobbar med en osedvanlig dynamisk bredd i sina låtbyggen som innefattar ljus och skugga, stabila rockriff och melodier med popkänsla, samt de mest lyriskt fintrådiga gitarrslingor man kan tänka sig - med gitarrstämmor som vävs in i varandra och stundtals en renhet i klangerna som för tankarna till Tom Verlaines Television.

Jag förmodar att Martin Antonsson gjort mesta jobbet när det gäller gitarrerna, men hela gruppen övertygar och det gäller även Fredrik Bergström som sjunger med snyggt återhållna medel, när han inte tar i för fullt. Modern rock med både intelligens och känsla.

Dynamisk rock

Visst kan gitarrerna dista rejält och nog finns det en rent fysisk tyngd i gruppspelet hos The Good honey society, tycker Ulf Gustavsson.