Dylan släpper inte på hemligheterna
- Man kan ju inte påstå att man kommer honom in på livet direkt, säger Mats Gellerfelt, som översatt "Memoarer".
Nyheten slog ned som en bomb i slutet av sommaren: Bob Dylan skulle ge ut sin självbiografi. Äntligen skulle alla frågetecken rätas ut.
Men när boken, den första av tre, kom ut i USA i oktober var det inte många frågor som besvarades. I stället kunde besvikna dylanologer konstatera att han var minst lika hemlighetsfull som alltid. I stället skriver han detaljerat och ingående om personer han mött, ställen han spelat på, böcker han läst, artister han gillar och hur jobbigt det var att bli utsedd till talesman för en hel generation.
-Vad som är värdefullt är ju att detta är ett historiskt dokument i den moderna musikhistorien, säger Mats Gellerfelt.
Men helt befriad från överraskande fakta är inte "Memoarer". Framför allt beskriver Dylan hur han ville att folk skulle glömma honom när han var som störst. Han ville inte vara den ledargestalt och förgrundsfigur som det kokande sena 60-talet ville göra honom till.
- Det var som om tidsandan väntade på en ung man som skulle vara kritisk mot det militära etablissemanget, det militärindustriella komplexet, Vietnamkriget och så vidare. Och det var han ju också, han var en utlöpare av en amerikansk radikal tradition. Men han ville inte utses till någon ledare, säger Mats Gellerfelt.
Har du fått någon kläm på honom som person? Vem är han?
- Han framstår ju som en enstöring. Man får inte intrycket av att han umgås med några ungdomskamrater till exempel. Hade han lämnat hemstaden så hade han. Han har några minnesbilder av hur han skjuter slangbella och spelar ishockey - och det skulle man ju vilja veta mer om.
Kan man förklara hans storhet?
- Varför älskar alla Slas, som skriver samma bok varje gång? Jo, för att det finns en stämning som sitter kvar. Och det är väl det som är ett geni; att kunna skapa någonting som man känner är fantastiskt, utan att kunna förklara varför.
Så jobbar vi med nyheter