Dussinskräck i påträngande 3D

Glöm skådespeleri, manus och regi. Den här filmen handlar bara om en sak: specialeffekter.
Det var specialeffekterna som förde Final Destination 3D till förstaplatsen på den amerikanska biotoppen i augusti och det är också specialeffekterna som över huvud taget kan motivera att man ska gå och se filmen på en svensk biograf.

Som titeln anger visas Final Destination 3D i tre dimensioner med den så kallade Real 3D-tekniken. Detta innebär bland annat att man får ta på sig ett par fula glasögon i biomörkret och att filmen visas otextad. Tvådimensionella textremsor hade bara förstört upplevelsen.
Alla med bristfällig skolengelska behöver dock inte misströsta. Det är sannerligen inte dialogen som är huvudsaken i den här filmen.

Storyn är välbekant för alla som har sett någon av de tre tidigare Final Destination-filmerna, eller vilken annan gammal dussinskräckis som helst för den delen.
Några ungdomar undkommer med nöd och näppe en katastrof på ett motorstadion, tack vare att de har fått mystiska föraningar om den annalkande förödelsen. Men sedan börjar de dö, en efter en, på de allra mest bisarra sätt man kan tänka sig.
Lemmar slits loss från sina kroppar och landar blodiga i biobesökarens knä, huvuden spetsas och den blodiga pålen stannar bara några centimeter från åskådarens ögon. Tidvis förvånas jag över att mina kläder inte har fått rödfärgat stänk på sig, så pass påträngande är känslan.
Om man står och väger mellan att åka berg- och dalbanan på Gröna Lund eller se en filmskräckis kan den vara ett tänkbart alternativ.

Dussinskräck i påträngande 3D

Dussinskräckisen Final Destination 3D handlar uteslutande om specialeffekter. Björn Lövenlid förvånas nästan att han inte fått blodstänk på kläderna.