Det är många nu, inte minst på de brittiska öarna som återupptäcker sina föräldrars (morföräldrars?) skivbackar och vill göra något liknande i musikväg. Fast soulens storhetstid på 60- och 70-tal är en kvalitetsnivå kan vara nog så svår att nå upp till. Duffy är en bra bit på väg och vissa låtar gör hon riktigt bra. Arrangemangen är tidstrogna, om man nu tycker att det är bra eller inte. Det finns risk för nostalgivarning emellanåt, det behövs en Amy Winehouse för att förnya genren. Men för det mesta gör Duffy en njutbar musik, lika bra för dansgolvet som sent på kammaren.
