Dubbelt upp med Montt Mardié

Klockdelen är en mer regelrätt uppföljare till albumet Drama, medan Pretender är en intressant liten platta full av vemodiga artistsamarbeten. Men Clocks först: Montt Mardie, alltså David Pagmar, gör en ännu större djupdykning i 60-talets popromantik. Det innebär inte bara den obligatoriskt dramatiska Motownsoulen, utan också maffigt orkestrerad smörsångeri. De sköraste balladerna, ensligt instrumenterade och försiktigt framförda, är ljuvliga, medan den mer Jens Lekman-lika handklappspoppen ibland blir så retroromantisk att den närmar sig ironi. Och när man känner Montt Mardié resa murar mot de stora känslolägena faller svulstigheten lite platt.

Pretenders är överraskningen. Tillsammans med Le Sport gör han en kitschigt skön syntschlager. Tillsammans med The Legends låter han rent Depeche-ig och med Vapnet byter han ledigt språk och blir svenskpoppare. Mitt i all storslagenhet gör det Montt Mardié gott att släppa på garden ett tag.

Dubbelt upp med Montt Mardié

Dramapop. Clocks/Pretender är, precis som det låter, en skiva i två delar, där Montt Mardié överraskar mer på den andra.