MTV-loggan. Vad ny och hipp den kändes en gång. Och så nu, när den inleder Jackass 3D med hjälp av Beavis & Butthead... Det är som att se en neanderthalare stolt förevisa sin nya jakbenklubba för en homo sapiens som just är i färd med att uppfinna genusteorin.
När den tredje Jackass-filmen rullar igång känns det alltså som att alla farhågor ska infrias. Man minns med viss möda den tid då självtortyr till collegegitarrer och skateboardestetik kändes nytt och spännande. Man tänker att biografen tillsammans med 3D-glasögonen lika gärna kunde dela ut hammare och spik så man kan dunka igen kistan över det här 90-talsliket för gott.
Så börjar filmen. Två nakna män slår med pinnar på ett bo med afrikanska mördarbin. En tand dras ut Lönneberga-style, men med en Lamborghini i stället för en sur småländsk ploghäst. Två halvnakna män klistras fast i varandra med superlim.
Och Steve-O dricker ett glas svett.
Läs den meningen igen och försök, på egen risk, se scenen framför dig. Där är Steve-O. Där är glaset, lite simmigt, som rumsvarmt silverte. Nu dricker han. Skratt och akuta kväljningar är svåra att kombinera. Men det går. Det har Jackass vetat i tio år.
Jackass har alltid varit bäst när de varit enklast. Deras superseriösa utklädningspranks är borta med fjolårets höstlöv, men den som skådat två män ge varandra paper cuts i simhuden mellan fingrarna glömmer det aldrig.
Samma sak här. Visst, du skrattar glatt och gärna åt dolda-kameran-inslagen där en 90-åring tungkysser sitt tonåriga "barnbarn" framför åskådare som backar med orden "Nej, jag har mina egna problem". Men Jackass genialitet ligger i när Johnny Knoxville tacklas in i halvkoma av ett proffs på amerikansk fotboll. Eller när han sjunger den gamla dängan "You can't roller skate in a buffalo herd" på rullskridskor och sedan trampas ner av en buffelhjord. I slow motion. I 3D.
Jag trodde de var slut. Nu ser jag fram emot Jackass 4D.