Dubbel debut för serietecknare

Abnormt breda halsar, djurfigurer som ser ut som samplade Disneykarikatyrer och machomän med stora muskler och små händer, och ett persongalleri som bland annat rymmer Ensamma Allan, föredettingen Vips, gympaläraren som fortfarande funderar på att utveckla sina talanger och bli stjärna i en sport, vilken som helst, Deathgirl och den homofobiska Pentti som är gay och mycket våldsam. Serieskaparen Emma Rendels karaktärer drivs ofta en längtan efter att höra till och präglas av en oförmåga att få kontakt med andra. Ensamhet, utanförskap och våld är tunga ämnen, men Emma Rendels serier är långt ifrån nedslående. Det dova mörkret blir en svart humor och bildernas estetik är lustfylld på gränsen till uppsluppen. Bakgrunderna har ofta ett glidande perspektiv och en detaljrikedom som, bland mycket annat, påminner om Tove Janssons bilderböcker.

I början av året utkom Pentti & Deathgirl på det engelska förlaget Jonathan Cape, och för några veckor sedan kom den svenska debuten Allt är allrajt på det klassiska serieförlaget Kartago. Emma Rendel har alltid gillat att berätta med både ord och bild, men att syssla med serier hade hon egentligen aldrig tänkt sig. Det var först efter att ha lämnat hemstaden Uppsala för en utbildning till illustratör i London, där hon läste på St Martins College of Art och Royal College of Art och stannade i åtta år, som hon insåg att det kanske var just serieskapande hon sysslade med.
— Det kom helt naturligt. Jag vet inte varför. Det bara hände. Jag har alltid ritat och berättat, men tidigare vad det mer som barnböcker för vuxna. Du vet, en text och så en bild. I England finns det nästan inga serier, och de som finns riktar sig uteslutande till barn. På min utbildning startade vi en tidning, Le Gun, som inte handlade om serier men om narrativ illustration. Det var ingen av oss som läste serier, men vi skrev berättelser och ritade. Jag kommer inte från en serietradition, men i Sverige är man ju serietecknare om man gör det jag gör. Det är också lättare här, folk är mycket mer intresserade, säger Emma Rendel, som sedan snart ett år är bosatt i Bandhagen i Stockholm.

Under våren har Emma Rendel också deltagit i en utställning tillsammans med en rad andra serieskapare på det proggiga Nationalgalleriet i Gamla stan. När UNT tittar förbi för en kaffe med pratstund är utställningen egentligen avslutad och Emma Rendel redan inne i nästa projekt, årets sommarutställning på Tensta konsthall.
— Det är en utställning som handlar om humor. Det är en målare, några fotografer och jag. Men det ska inte handla om skojig humor, utan mer om otäck eller kanske skrämmande humor.
Det otäcka och skrämmande är alltid, eller i varje fall oftast, närvarande i Emma Rendels arbete. Deathgirl, hennes första seriefigur, handlar om en tjej i mellanstadieåldern som är djupt fascinerad av våld och ond bråd död, och som av förklarliga skäl har svårt att nå fram till sina klasskamrater. I ord är berättelsen ganska återhållsam, medan bilderna är mer drastiska och dryper av blod.
— Det började för länge sedan med att några bekanta skulle starta ett klädmärke och ville att varje plagg skulle komma med en låtsaskompis. De bad mig skapa kompisarna och då gjorde jag Deathgirl, och sedan fortsatte jag skriva berättelser om henne. Hon är fixerad vid mord, död och självmord. Folk tycker ofta att serierna är våldsamma, men jag tycker att de är roliga. Jag är mest ute efter den komiska effekten. Jag har jobbat mycket med att försöka få texten att berätta vissa delar, och bilden andra. Ibland går de isär, ibland ihop och ibland kan text och bild till och med motsäga varandra.

I grunden är Deathgirl en mycket ensam gestalt. Hon försöker sträcka ut en hand till sin omgivning, men inte ens hennes välmenande föräldrar förstår henne och blir bara olyckliga när hon önskar sig en likkista i födelsedagspresent. Att stå utanför och inte komma in är ett öde som Deathgirl delar med många av Emma Rendels karaktärer. I berättelsen om Pentti får läsaren möta en finsk ensling som dras till män men inte vet hur han ska komma dem nära med andra medel än våld. Den tysta, våldsamma, bastubadande, supiga och knivbeväpnade Pentti, vars kropp närmast är en karikatyr av manliga attribut, är ett annorlunda sätt att problematisera och arbeta med könsroller.
— Ett av mina teman handlar om människor som har missuppfattat de sociala reglerna och inte kan läsa manualen. De vill passa in, men vad de än går så misslyckas de. Det är också ganska mycket politik i böckerna, tror jag, men det är ganska gömt. Pentti är gay, men det enda sätt han vet att vara nära män är att slåss. Jag antar att det handlar om manlighet. Jag skäms lite grann för att jag har använt den här finska stereotypen som alla svenskar tycker så mycket om, säger Emma Rendel, som varje sommar brukar tillbringa några veckor i det lilla gruvsamhället Outokumpu i östra Finland, där hennes mamma kommer ifrån, och kastar in en brasklapp:
— Mina finska släktingar pratar jättemycket och de slåss inte alls. De dricker inte ens för mycket. Men jag ville att det skulle utspela sig i en liten by, och de enda ställen jag har bott på är Uppsala, London och Stockholm, så jag placerade berättelsen där.

Till skillnad från många av sina kolleger i serie-Sverige bygger Emma Rendel inte sina serier på sitt eget liv. Det är alldeles för tråkigt för det, hävdar hon. Men det är självfallet ändå i den egna vardagen som de intryck som blir tecknade berättelser dyker upp. Historien om den ensamma Allan Smith, som trakasserar sin läkare i jakt på sällskap, hittade hon på en krog i Uppsala, och extrajobbet som nattlig spärrvakt på Stockholms tunnelbana är också en källa till många intryck.
— Jag sitter på en station där nästan ingen åker, men på nätterna ser man mycket folk i tunnelbanan. En berusad man stod och pratade med vändkorset i tio minuter, sedan kröp han under hindret och skällde ut hissen. Det brukar börja med någon liten idé, som Allan Smith. Den berättelsen hittade jag på Katalin i Uppsala för länge sedan. Det var helt fullt i puben, men vid ett bord satt en man ensam med en stor tårtbit och såg ledsen och obekväm ut. Det var jättesorgligt. Sådana saker.

I Emma Rendels bildvärld kan man hitta spår av, och blinkningar till Tom of Finland, gotiskt ikonmåleri och serieskapare som Matti Hagelberg och Walt Disney.
— Hängigheten i mina bilder kommer från ryska ikoner. Jag tror att man alltid ritar det man ser. Jag har nog ritat disneyfigurer i åtminstone tio år, men man känner igen dem mindre och mindre. Det är som om Disney har något slags monopol på djurfigurer, om man ritar en anka så blir det ju genast Kalle Anka. Jag tror att det handlar om att ta tillbaka någonting.

Dubbel debut för serietecknare

Serieskaparen och illustratören Emma Rendel från Uppsala har under våren dubbeldebuterat med en svensk och en engelsk bok, och i sommar ställer hon ut på Tensta konsthall.