Så var det nytt arbetsskift i TV4:s Idol-fabrik, för tionde året och säsongen dessutom. Breda dollargrin på skivbolagsdirektörer och en jury på plats för att trycka Idol-stämpeln i baken på X antal nyknådade tonåringar – oförstörda, vackra, talangfulla. Men också, och minst lika viktigt, oerfarna, dåliga på gränssättning, formbara och mottagliga för påtryckningar. De ska ju dra in maximalt med pengar på kort sikt, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som hur deras stil- eller låtmaterial borde få utvecklas för att kunna blomma ut på lång sikt. Rent krasst lär ju ytterst få, även av de som tar sig långt i tävlingen, bli några stjärnor som lyser mer än över en snabbsläppt skiva och en stressig cash-in-turné.
Det är förstås lätt att slås av hur kvaliteten på sångrösterna ökat under de år som programmet nu har pågått, men lika lätt är att slås av hur mekaniseringen tilltagit. För att vara Idol-material ska man helst inte ha fyllt tjugo, se bra ut och ha rätt stajling. Eller som Alexander Bard uttrycker det ”hade jag varit en sextonårig tjej och sett dig på teve skulle jag ha satt mig ned och skrivit ett kärleksbrev till dig. Och DET är vad musikbranschen idag handlar om.”
Som väl är har han inte helt rätt. Musikbranschen är ännu inte enbart fylld av gulliga pojk- eller flickansikten som med smilgropar i kinderna sätter tonårshjärtan i flammande kärleksbrand. Däremot har Idol, med alla sina auditions, aldrig tidigare kretsat lika mycket runt utseende. Ful eller snygg det är frågan. Eller för att citera Bard igen ”Du ser ju ut som en hamster.”
Vem som överhuvudtaget har en chans att rycka åt sig en guldbiljett står ofta klart redan när dörren till studion öppnas. Liksom vem som inte har det. Det är knappast någon slump att folk som inte ser bra ut, eller som passerat trettioårsstrecket, knappast längre syns till. Hamnar de i sändning, ska de med största sannolikhet få fylla humoringrediensen i programidén, eller brutalt sablas ned för att skapa dramatik, höjda ögonbryn och ”bra teve”.
Idol kommer säkert att öppna dörren för åtskilliga artistkarriärer framöver. Det fyller sin funktion för den som passar in i formatet och är beredd att gå in i musikfabriken utan att ställa för mycket krav. Men för den som har hög integritet, vars konstnärliga talang är av smalare, mindre kommersiell form, stänger programmet fler dörrar än vad det öppnar. Konst som går utanför ramarna (och berättar om erfarenheter som inte bara handlar om brusten kärlek) skrivs långt ifrån alltid av den som har ”rätt attityd”, ”cool look” eller ett leende som hämtat från ett reklaminslag för vitgörande tandkräm.
Ekonomi handlar förvisso om tillgång och efterfrågan och allehanda förenklande modeller. Konst, däremot, måste få handla om något annat.