Sjunger du den svenska nationalsången i morgon? Alltså Du gamla, du fria... Hur många strofer kan du? Jaså, den första – och kanske den andra. Sången har sju strofer, själv har jag aldrig sjungit mer än två.
Ser man på idrottarnas munrörelser när nationalsången spelas vid stora idrottsevenemang, kan man lockas att dra slutsatsen att det bara är den första strofen som sitter där den ska…
Hur kom sången till? Eva Danielson och Märta Ramsten från Svenskt visarkiv svarar på det i en nyutkommen bok: Du gamla du friska – Från folkvisa till nationalsång (Atlantis). Men hallå där! Vad då ”friska”?
Sången föddes som extranummer på en folkmusikkonsert i Stockholm 18 november 1844. Prästsonen Richard Dybeck från Odensvi i Västmanland studerade juridik i Uppsala, tjänstgjorde bland annat vid Svea hovrätt, men blev mer och mer inriktad på fornforskning och folkloristik. Så ordnade han folkmusikalisk aftonunderhållning och skrev egen text till en folkmelodi.
”Du gamla, du friska…” började sången då, men Dybeck ändrade efter en tid friska till fria. Låten var klämmig och slutraderna ”…Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!”, togs emot med entusiasm av publiken.
Men att stycket skulle bli den svenska nationalsången hade antagligen ingen en tanke på, eftersom en nationalsång på 1800-talet skulle hylla konungen. Vilket den så gott som samtida ”Ur svenska hjärtans djup en gång…” visserligen gjorde, men utan att för den skull bli nationalsång.
Kungssången sjungs fortfarande, men Du gamla du fria ligger gissningsvis på topp över hela landet såväl i morgon, som när vi tar guld i VM och på OS. Pristävlingar om ny nationalsång har utlysts flera gånger genom åren, ändringar av texten har föreslagits, men Du gamla du fria har hållit sig kvar i folkmun.
Hur kommer det sig nu att så många av oss invånare i ett mångkulturellt Sverige – ingalunda bara Sverigedemokrater och främlingsfientliga, utan alla möjliga ”vanliga” människor – i morgon kommer att sjunga Du gamla du fria?
Säkert inte för de där fornstora dagarnas skull, utan mer för det lilla ordet ”fria” och känslan av att det faktiskt är i just det här ännu någorlunda trygga och goda landet, med den här naturen, de här dofterna och smakerna och de här människorna vi vill leva och dö. Oavsett etnisk bakgrund och hur vi reser runt i världen, fysiskt eller virtuellt.