För många år sedan hörde jag en känd norsk författare bli intervjuad på radio. Det var en lättsam intervju och sista frågan var: har du några hemliga önskningar? Författaren svarade i samma ton: jag önskar få leva tills jag ser de sista borgarna dingla i lyktstolparna längs Karl Johan. Jag stirrade på radion och undrade om han själv hörde vad han sade.
Minnet flyter upp när jag nu läser i Sydsvenskan om den 67-åriga kvinna som nu faktiskt döms för hets mot folkgrupp efter ett facebook-inlägg där hon, enligt domen, skrev om människor från Somalia: ”dom är satans ormyngel, alltså inga människor. De är sopor som ska brännas. Finns inget annat alternativ, dom ska brännas som dom råtter dom är”.
Finns inget annat alternativ, skrev hon. I dag säger hon enligt SDS att det var ”dumt och omdömeslöst.” Men för något år sedan föreslog hon i skrift att medmänniskor skulle brännas till döds i grupp på grund av sitt ursprung. Författaren ovan tillhörde en norsk vänstergrupp. Kvinnan kallade sig ”SD-anhängare”. Men skulle författaren vilja hålla i repet när man lynchade borgare? Skulle kvinnan kunna tänka sig att själv hälla bensin på sina somaliska grannar?
I sin essä ”Hur man botar en fanatiker” berättar Amos Oz om taxichauffören som ville slå ihjäl alla araber. Hans passagerare frågade om chauffören själv kunde tänka sig att gå in i en trappuppgång och mörda arabiska barn i deras spjälsängar, om de nu skulle överlevt en första attack. Chauffören sade till sist att han tyckte att hans passagerare var en besvärlig människa. Det är man alltid när man försöker förstå hur den sortens hatspråk fungerar.
Men man ger sig in i en sådan språkvärld för att man vill tillhöra en grupp och signalera gemenskap. Sade man att ”borgarna ska dingla” fick man inträde till författarens revolutionära (numer avsomnade) vänstergrupp. Säger man att somalier är ”råtter” som ska brinna är man en i gänget bland tusentals vardagsrasister på FB och blir genast bekräftad av en varm hatargemenskap.
Hatspråket är ett hot mot yttrandefriheten, och det på två plan. Dels det uppenbara, att de hot som framförs och sällan lagförs syftar till att skrämma andra till tystnad. Men i spåren på en helt ny situation där journalister, politiker, författare och andra offentliga personer i dag får leva med en spärreld av hot i mejlen vaknar också förbudstanken. Jag har flera gånger hört annars sansade människor tala för inskränkningar av yttrande- och tryckfriheten just för att komma tillrätta med hatspråket och den rädslans självcensur den syftar till. Men då har hatretoriken redan vunnit – genom att påverka vad som kan sägas och inte kan sägas i ett samhälle. Därför är det ett viktigt steg att 67-åringen faktiskt fällts för hets mot folkgrupp. De lagar vi har ska tillämpas. Vi ska inte stifta nya och krympa den svenska yttrandefriheten. Men hur då bemöta hatspråket?
Det är här det blir svårt. Det finns ett vetenskapligt klarlagt samband mellan hatspråk och faktiskt våld som är tydligare än någonsin. Det handlar om gruppdynamik där ansvaret kastas mellan deltagarna som en boll. Det är ingens fel och allas när någon faktiskt tänder eld på sina grannars hus; för man hade ju sagt till varandra att det ”finns inget annat alternativ.” Bakom alla folkmord finns en sådan närmast besvärande enkel mekanism där man skolar varandra till fanatiker. Och det pågår var dag på en facebooksida nära dig. När ett asylboende brinner har det med säkerhet föregåtts av snack om ”råtter” på sociala medier. Som ingen behövt ta ansvar för – före domen nyligen mot 67-åringen. Den är en påminnelse: kom ihåg att du är vad du säger. Det finns inget sätt att snacka sig ur det.