Lisa Irenius: Du är dina möjligheter

”Vad vet vi om våra föräldrar? De är aldrig något annat än föräldrar. Gör vad föräldrar gör, lyssnar men talar aldrig.”

Det är ett utdrag ur hennes kommande självbiografi, Min pappa Ann-Christine (W&W 2014). En fin skildring av familjevardagen, där allt förblir sig likt – och ändå plötsligt förändras i grunden.

Det arv vi får med oss från en familj, en kultur eller en politisk ordning är temat för hela numret: Varför vi blir de vi blir och varför vi hamnar där vi hamnar.

Den brittiska författaren Taiye Selasis chaufför i Ghana som, livrädd för att bli av med jobbet, tjuvtittar på sin Madam. Den tyske författaren Ferdinand von Schirachs funderingar kring efterkrigstidens rättsprocesser; brott, hämnd och skuld. Han skriver att i slutet av hans roman Fallet Collini frågar nazistens sondotter den unge advokaten: ”’Är jag också allt det där?’ han svarar: ’Du är den du är.’”

Ja, vi är de vi är. Men vi har radikalt skilda möjligheter att bli de vi vill. Parallellt med Granta läser jag en annan nyutkommen bok: Främja förmågor av den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum (utgiven av Karneval förlag i svensk översättning av Emeli André). Hon inleder med en annan berättelse, från verkligheten. Den handlar om Vasanti, bosatt i staden Ahmedabad i nordvästra Indien, en kvinna i trettioårsåldern som är småväxt eftersom hon inte har fått tillräcklig näring som barn. Inte heller har hon fått en ordentlig skolgång.

Hennes man var alkoholist, spelmissbrukare, och misshandlade henne. Men Vasanti hade ändå tur. Hennes familj accepterade att ta tillbaka henne, till skillnad från många andra fattiga indiska familjer i samma situation (det blir för dyrt). Hon fick låna pengar av sina bröder, hittade en sysselsättning. Och sedan upptäckte hon organisationen SEWA, som hjälper fattiga kvinnor med bland annat mikrolån och utbildning, som kom att förändra hennes liv.

Nussbaums tes är att en modell för ”utveckling”, som vill göra tillvaron bättre, bör fokusera på Vasantis – och varje individs – möjligheter att välja och agera.
Men i stället riskerar vedertagna modeller för att mäta länders ”utveckling” och ”framgång”, inte minst i form av ökad BNP, att förbise till exempel ojämlikhet. Det är inte säkert att ökad materiell standard leder till ökad ”livskvalitet” för alla medborgare. Vad betyder siffran ”BNP per capita” för Vasanti? frågar sig Nussbaum: ”Den berör inte hennes liv och den löser inte hennes problem.”

Den ”förmågemodell” som Nussbaum förespråkar – och ger en god introduktion till i boken – är ett nytt perspektiv inom
politisk filosofi, som fått en allt starkare ställning hos till exempel Världsbanken och FN.
Den värderar de möjligheter till utveckling som varje människa har och vågar sig på att definiera tio centrala förmågor som varje ”anständig politisk ordning” måste garantera sina medborgare.

Dit hör rätten till ett normallångt liv, fysisk hälsa och kroppslig integritet, men också möjligheter till exempelvis praktiskt förnuft (att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är gott och kritiskt reflekterande kunna planera sitt liv) och kontroll över den egna miljön – politisk såväl som materiell.

Nussbaum påpekar vad som borde vara självklart men som så lätt faller bort i den dagspolitiska debatten: att syftet med både global utveckling och nationell inrikespolitik bör vara ”att se till att alla människor kan leva fullödiga och kreativa liv, utveckla sin potential och bygga upp en meningsfull och människovärdig tillvaro.”
Jag tänker att hennes förmågemodell på sätt och vis är besläktad med litteraturen: viljan att lyfta fram den specifika individens historia och förutsättningar, bortom genomsnittssiffror och förutfattade meningar.

Författaren Sofi Oksanen formulerar det fint i sitt bidrag till Granta:
”Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotyperna saknar röst. Men litterära personer saknar inte röst och till skillnad från element och siffror kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egna berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste motståndare.”

Social rättvisa. Vad kan människor faktiskt göra och vara? Vilka reella möjligheter har de? Lisa Irenius läser om ett nytt perspektiv inom politisk filosofi som uppvisar ett lovande släktskap med litteraturen.