POP. Ett decennium efter senaste studioalbumet, och nästan lika länge sedan Marie Fredriksson kollapsade på grund av hjärntumör, har det osannolika hänt - likt fågel Fenix gör Roxette fullskalig comeback med en ny cd och en världsturné runt hörnet.
Och den som tror att det rör sig om snäll nostalgi för mogenpoppubliken tar gruvligen miste. Charm School utgår i första hand inte från Roxettes tidiga powerpop modell The Look, utan snarare från gruppens mindre uppmärksammade men musikaliskt mer äventyrliga mittperiod. Samt med drag av Per Gessles romantiska psykedelia på soloprojektet Son of a plumber som kom för några år sedan.
Bortsett från första singeln, den småsimpla dansrökaren She´s got nothing on (but the radio), är det ont om rockigare inslag, och Clarence Öfwermans klaviaturer dominerar framför gitarrerna.
Det mesta går i mediumtempo, och det är de lite mer obskyra numren med Marie Fredriksson som övertygar mest, drömskt vindlande ballader som Happy on the outside, Sitting on top of the world och No one makes it on her own. Hon sjunger dem absolut helgjutet, med en nerv och samtidigt en ekonomi i uttrycket som är något annat än dagens uppumpade talangjaktsideal.
Tillsammans har Gessle och Fredriksson åstadkommit ett album som bör räknas bland Roxettes bästa, en varierad och drömsk popkonfekt med lätt patina, om än inte med de mest omedelbara popdängorna.