Drömprojektet handlar om Uppsala

Hon svingar hammaren för att illustrera hur hon ibland slår sönder en roman, ett pjäsmanus, en teateridé, granskar bitarna för att se vad de egentligen handlar om, och sätter samman dem så att helheten blir ett fungerande verk för teaterscenen.
- Att skärskåda, vrida och vända på ett material, att se vad som verkligen står, är förstås lika viktigt, säger hon.
Vi sitter i hennes kontor på Uppsala Stadsteater. Det lilla rummet känns inte alls särskilt teatralt. Det kunde lika gärna tillhöra en journalist, en landstingsadministratör, en studierektor. Där finns skrivbord, hyllor med böcker och pärmar, dator.

Men ur ett fack plockar Marie Persson Hedenius fram en hög kuvert och berättar att de innehåller pjäser och pjäsidéer som människor från hela landet har skickat i hopp om att just deras text skall bli uppförd på Stadsteatern.
- Här finns också material från personer i Uppsala, säger hon.
Men tyvärr, chansen att texten just du skickade in, skall spelas upp på Stadsteaterns tiljor, är mycket liten även om Marie läser alla texterna. Skulle hon hitta ett manus lämpligt att bearbeta, hör hon av sig.

Hennes arbete handlar förstås inte mest om insända amatörverk, utan huvudsakligen om etablerade dramatikers texter.
- Jag läser nyskrivet från hela världen och klassiker. Att hålla sig á jour är ett evighetsjobb.
Inte ens Strindberg går fri från bearbetning om så krävs för en ny uppsättning av ett välkänt och många gånger spelat stycke.
- Det som sägs måste leda till det som görs, säger hon.
En del av hennes arbete går ut på att samtala med dramatiker medan de arbetar med den text som skall bli pjäs.
- Jag lyssnar på dramatikerns text och ger synpunkter, som hjälper dramatikern att skriva den berättelse han/hon är ute efter att berätta.
- Jag kanske hör något annat än vad dramatikern och regissören gör. Av två sätt att läsa en pjäs, kan det bli ett tredje. Ett som växer fram ur samtalet när vi möts.
- Jag upptäcker ständigt nya saker om hur och vad man kan berätta på scenen.

Marie Persson Hedenius stoppar tillbaka högen med insända manus i bokhyllan och säger att hon har ett drömprojekt som handlar om Uppsala.
- Jag skulle vilja att vi gjorde dokumentärteater. Att vi intervjuade människor i ett bostadsområde per år om hur de kommit hit och vad de tänker om livet. På scenen skulle det bli som ett collage, inte den stora gestaltande berättelsen.
Snarare de många replikerna, funderingarna och reflektionerna ganska "torrt" framförda, säger hon.

I de tidiga tonåren hemma i Arlöv, mellan Malmö och Lund, ville Marie bli skådespelare.
- Men jag var tveksam eftersom jag var blyg. Det avgörande ögonblicket, när jag förstod att jag inte skulle bli skådespelare, var när jag läste om intagningsproven till Teaterhögskolan i Malmö. Ett improvisationstest ingick. Man skulle vara "lysmask i gullregn". Jag kunde över huvud taget inte tänka ut hur man skulle kunna gestalta en lysmask, så det fick vara.

Intresset för teater kom sig av att Marie ofta följde med mamma och pappa på balett, opera och operett i Malmö.
- Men dramatisk teater var ingenting för arbetarklassen. Pappa jobbade inom SJ, mamma inom televerket. Vi var väl på gränsen mellan socialgrupp två och tre. Operett var det stora för mamma och pappa. Fast ett av mina största minnen från min uppväxt är faktiskt Verdis opera Rigoletto.
Opera och balett som folklig kultur, men inte teater?... Vårt samtal avstannar ett par sekunder innan vi tar ett gemensamt hopp över frågetecknet och åter landar i tonåringen Maries sceniska intresse.
- Jag fascinerades av det gestaltande rummet, Där fanns en annan värld som jag kunde gå in i. Jag hade en känsla av att det vardagliga inte räckte till, att det fanns något större, något mer komplext.

Den världen fann hon också i litteraturen.
- Det var bara jag som läste i min familj. Jag fick böcker när jag fyllde år och jag lånade på biblioteket. Jag läste mycket politisk litteratur, var någon sorts sladdbarn i FNL-rörelsen. Skönlitteratur läste jag också, klassiker och kiosklitteratur i en salig blandning. Och biografier om kompositörer.

När Marie var 14 år gick hon en gång i veckan på Teater 23:s workshop i Malmö, där hon också fick kontakt med Bruksteatern. Kontakten med den fria teaterns värld bibehöll hon genom åren.
Efter studenten läste hon religionsvetenskap, naturvetenskaplig orientering och drama-teater-film vid Lunds universitet. Och fick jobb på Bruksteatern.
- Jag var där i fyra år och kom i kontakt med alla delar av teaterarbetet, som man gör i en fri grupp. Det var en lycka! Jag diskuterade repertoar, städade toa, bryggde kaffe till publiken och satt med och påverkade repetitionerna. Allt!
Förutom teaterintresset hade den unga Marie ett starkt intresse för samhällsfrågor och sociologi. Efter de fyra åren på Bruksteatern läste hon därför sociologi. Men till slut blev det ändå teatern som drog mest och hon gick dramaturgutbildning på Dramatiska institutet i Stockholm.
Tre år på Folkteatern i Göteborg följdes av lika många år vid Regionteatern Blekinge-Kronoberg. Därifrån kom hon 1997 till Uppsala Stadsteater.

Bitterfittan, säger vi i munnen på varandra. Romanen blev pjäs i händerna på Marie Persson Hedenius.
Vad gjorde hon egentligen med Maria Svelands bok?
- En monolog. Det kände jag att det måste bli. Jag valde helt enkelt de delar i texten som jag tyckte var kul. Bitterfittan är en roman om en existentiell kris, där 30-åringar kolliderar med verkligheten. För det mesta brukar sådana berättelser handla om ensamstående unga män. Men här ses tillvaron genom en småbarnsmammas ögon
En kvinnlig radiojournalist, suverän på teknik, pratar "rakt ut" och spelar musik, bland annat barnvisor, och reflekterar kring sitt liv. Har giftermål och moderskap gjort henne till en bitterfitta. Är hon grundlurad av Erica Jong och Suzanne Brøgger? Lever hon i kvinnokampens backlash?
Boken och pjäsen visade att jämställdhetsdebatten fortfarande är aktuell.

Bokversionen av den omtalade irakiska bloggaren Riverbends blogg Bagdad Burning är i dag en pjäs som spelas runt om i landet i riksteaterns regi. Bloggen/böckerna (två volymer) blev skådespel med hjälp av Marie Persson Hedenius hammare och tejp.
- Det var ett gigantiskt material att arbeta med! Att välja texter ur den textmassan...
Riverbend började blogga 2003 och slutade 2006. Hennes blogg har lästs i hela världen, upprört, engagerat, varit en sorts 2000-talets Anne Franks dagbok on line.
-Vi tror att hon har flytt till Syrien. Vad som sedan hänt henne är inte allmänt känt. Och det är bara hennes förlag som vet vem hon är.
Bagdad Burning visades på Reginateatern i Uppsala 15 november i år.

Marie Persson Hedenius bor i Stockholm och tågpendlar varje dag.
- Jag läser ofta manus på tåget. Vissa perioder är pendlandet min mest koncentrerade och ostörda arbetstid.
Arbetsdagarna rymmer mycket. Manusläsning, textskrivning, telefonsamtal med dramatiker, att sitta med vid repetitioner och se färdiga föreställningar - och föra långsiktiga repertoarsamtal med teaterchefen, Linus Tunström.
- Nu diskuterar vi nästa spelårs repertoar.
Spännande.

Vad kommer vi att få se 2009?
- Det talar jag inte om. Kan inte avslöja ett dugg. Det gör Linus Tunström i vår.

Drömprojektet handlar om Uppsala

En hammare och en rulle tejp symboliserar dramaturgen Marie Persson Hedenius arbete.