Drömmen om upprättelse
Slukarålderns hjältar i form av svettiga musketörer, blödande riddare och snabbfotade mohikaner trängs på bokhyllan, men jag ser en gestalt armbåga sig fram i centrum. Det är ju Edmond Dantès!
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
All lycka tycks ligga för hans fötter, men den lömskaste konspiration skall slå Dantès tillvaro i spillror och han skall oskyldig kastas i en fängelsehåla, dömd att ruttna bort.
Legendarisk är Edmond Dantès flykt från fängelseön If och hur han finner den stora skatten, gör social revansch som greve och grymt hämnas sina fiender. Senare delen av boken är en enda hämndaria.
Dumas bok är ett galopperande äventyr, men den har något särskilt som jag tror fångar en ungdomlig själ. I Dantès olyckliga öde kan mången, självupptagen tonåring spegla sig. Visst kan man fnissa åt jämförelse mellan uppväxten med oförstående omgivning i en trist "håla" och Dantès olycksöde, men den är inte den orättvisa behandlingen eller hämnden som är poängen, i stället upprättelsen.
Vilken mobbad tonåring har inte drömt om att komma tillbaka till hemstaden och hämnas sina plågoandar? Vilken missförstådd sjuttonåring har inte tänkt tanken att "en gång minsann visa vad hon egentligen går för".
Ja, vi kan le i efterskott, men vårt behovet av Edmond Dantès är stort.