Irving Berlin stod på toppen av sin karriär när han checkade in på den exklusiva semesteranläggningen La Quinta i Kalifornien en het och solig dag år 1940.
När den berömde kompositören satt vid poolkanten började han att nynna på en melodi. Plötsligt ropade han på sin sekreterare:
– Hämta en penna! Jag har just kommit på en låt… det är den bästa låt jag någonsin har skrivit. Nej, förresten. Det är den bästa låt som någon någonsin har skrivit!
Där och då, för 73 långa år sedan, medan Europa brann och USA ännu hade lyckats hålla sig utanför världskriget, skrev den ryskfödde amerikanen Irving Berlin världshistoriens mest framgångsrika låt alla kategorier: "White christmas".
Skönsjungande Bing Crosby med den varma basrösten framförde den mest kända versionen av låten som handlade om den solsemestrande Irving Berlins egen längtan tillbaka till New York, till snön och julstämningen.
Irving Berlin, som själv var jude och inte ens firade jul, hade lyckats med det som är de flesta låtskrivares högsta dröm, nämligen att komponera en låt som blir så intimt förknippad med en högtid att alla som firar den vill höra sången igen och igen.
När julen kommer är folk nämligen inte längre särskilt intresserade av det allra nyaste, trendigaste, coola. Publiken vill i stället låta sig vaggas in i en trygg och traditionell famn av julnostalgi där allt ska kännas bekant.
För dem som producerar julkonserter är det här både tacksamt och vanskligt att hantera. Å ena sidan är det lätt att räkna ut på förhand vilken repertoar som fungerar bäst. Å andra sidan är det svårt att sticka ut i det digra utbudet av bjällerklangsbemängd, likriktad julunderhållning som faktiskt finns.
Har man väl etablerat en succé däremot, då har man ett koncept som i princip kan vevas om hur många gånger som helst.
Christer Sjögren har gett julkonserter i 20 år. De har alltid varit välbesökta och omtyckta. Jag har sett flera av dem och de har aldrig gjort mig besviken, eller överraskad. Faktum är jag har sett ett otal julkonserter genom åren och även om de flesta har varit underhållande, så är det väldigt få som har ruskat om eller bjudit på något nytt.
Den enda föreställning jag kan komma på som verkligen bröt mönstret ägde rum för ett tiotal år sedan i kontorsbyggnaden Kristallen i Uppsalas industriområde Boländerna. Vi bjöds på ”italienskt och thailändskt julbord”, samtidigt som trollkarlen Johan Ståhl trollade och dragshowartisten Rickard Engfors dansade i glittriga klänningar.
Det är sannerligen inget fel på dragshow och pad thai, men det är nog få som förknippar dem med just julen. Jag behöver väl knappast skriva att denna julshow bara arrangerades en gång.
På onsdagskvällen är det dags för Christmas Night med Magnus Carlson, Sonja Aldén och Jessica Andersson i Konserthuset. Enligt arrangören erbjuder Christmas Night ”det bästa från en traditionell jul men i en modern och läcker förpackning.”
Det återstår att se om de artisterna och alla andra underhållare som kommer till Uppsala för att sjunga in julen det här året också lyckas med konststycket att förnya något som få egentligen vill ska förnyas.
När allt kommer kring så vill de flesta fortfarande bara höra samma gamla låtar, inte minst den melodi som uppstod i huvudet på en sentimental rysk invandrare i USA vid poolkanten under södra Kaliforniens generösa solsken för 73 år sedan.
Drömmen om en vit jul ser likadan ut, nu som då.