Drömmarna är uppfyllda

Han må vara Håkan med nästan hela svenska folket, men när han ringer upp för att bestämma träff presenterar han sig som Håkan Hellström. Och när det är dags för fotografering vill han, trots att vi är vid turistattraktionen Feskekôrka, gärna gå lite åt sidan så att folk inte ska titta.
– Jag gillar enkel mat, säger han när vi studerar Belugakaviaren i disken där han precis beställt en räksallad i plastlåda.

Hans sommar är en blandning av ledighet med familjen och en rejäl turné, och han erkänner snabbt att han inte har koll på vilket datum han ska spela i Uppsala. Däremot har han gott om minnen från stan.
– Min första referens är att min första tjej flyttade dit, till ett kollektiv. Det var början på slutet… Det finns alltid någon kille med gitarr.

Som det ser ut nu innehåller 2011 hela 51 spelningar.
– Det är nog lite mer än vad det brukar vara… Det är också ett tecken på att skivan tagits emot bättre, att den har sålt bättre. Men jämför med ett dansband – de gör 200 gig på ett år… Jag försöker motsvara sommarens efterfrågan så gott jag kan, sedan ska jag ta det lugnt, inte tjata ut mig själv. Han fortsätter:

– Det vore förmätet att säga att turnélivet är slitsamt, jag vill kalla det lustfullt. Det är klart att jag är rätt trött när jag kommer hem – men det är ju alla människor… Man blir trött av livet!

Sommaren har också innehållit Håkan Hellströms största konsert i eget namn: nästan 20 000 personer på Slottsskogsvallen i Göteborg.
– Jag var lite kallsvettig innan, jag har alltid motsatt mig uppgraderingar… Folk pratar om Ullevi, men jag vill tillbaka till Jazzhuset. Jag är inte den som ska avgöra sådant, men jag har ingen dröm att spela på stora ställen. Det är bara en praktisk sak.

Med så stora framgångar som Håkan Hellströms är det svårt att låta bli att fråga vad han har för framtida drömmar.
– Nä, ingenting. Jag har redan uppfyllt alla drömmar för min del. Nu handlar det om att det ska gå så bra för mina barn som möjligt.

Det låter nästan sorgligt, men han förklarar:
– Mina drömmar är avbockade och passerade med råge. Jag har fått göra det som drömt om sedan jag var tonåring och jag gör det fortfarande. Jag har inga personliga mål kvar. Jag ville resa till New York, det bockade jag av 2009. Och nu har jag köpt en sommarstuga.

Stugan har en av kvällstidningarna samma dag kallat ”miljonhus i skärgården”. Håkan Hellström suckar när han får veta det.
– Det är sådant som följer med när det går bra för en. Det är en Raskensstuga! Så litet och puttinuttigt. Många skulle säkert kalla den rivningsfärdig men för mig är det paradiset.

En annan konsekvens av framgången är att äldsta sonen istället för pappa kallar honom ”Håkan Hellström”.
– Det är lite obehagligt. ”Jag är pappa”, säger jag då.

Dagens sommarväder är Göteborgstypiskt; så ojämnt att Håkan Hellström hinner sätta på en ny Tigerjacka ovanför den blå kavajen – och ta av båda jackorna och sitta i enbart det gröna linnet.

När jag frågar om han är en Göteborgsskildrare nekar han först, men ändrar sig snabbt.
– Varför inte? Det låter väldigt storslaget. Jag tycker ofta illa om folk som ger sig själva sådana epitet. Men alla historier utspelar sig här. Det är platserna som gör det. Det är så jag gör låtar, så jag alltid gjort. Jag är inte säker på vad de handlar om, det är mest kärlek egentligen. Göteborg är scenen för alla historier och verser.

En stund innan vi träffas har han bläddrat i en dagbok som han hittat i förrådet, från när han var 17-18 år.
– Jag tänkte att man brann så jävla mycket, en sån eld. Har man kvar det? På ett sätt inte... men på ett annat sätt ja. Nej, jag är inte den orolige som blir kär i folk i korridorer, okontrollerbar. Nu handlar det mer om omsorg, man bryr sig om andra mer än sig själv. I dagboken är det bara jag själv. Jag tror inte att jag skulle skriva kunna en hel sida om mig nu… Nu handlar det om barnen och musiken, och givetvis min älskade. Man skiter i sig själv – det har gått så bra.

Så du är ekonomiskt bortskämd men inte filosofiskt missnöjd?
– Jag har inte fått några svar, men ekonomiskt…

Håkan glider in på att textraden från Dom där jag kommer från anspelar på Union Carbide Productions andra platta Financially dissatisfied philosophically trying (som i sin tur kommer från ett Mick Jagger-citat).
– Jag har vänt på titeln. Det är många passningar i den låten, om ens föregångare i stan. Freddie Wadling, Totta Näslund. Sådant som tar ner en på jorden.

Han läser konsertrecensioner – men bara om de är bra. Han skrattar lite.
– En bra recension alstrar bra energi, ökar självförtroende till nästa kväll. Jag tror på det där om att uppmuntran får folk att göra saker bättre. Så gör jag när vi repar.

Allt beröm har fått honom att förstå att hans musik nått ut, används och lyssnas på, men i nästa andetag erkänner han att han också glömmer beröm oerhört fort. – På scenen, då är det jag och musiken. Där är det svårt att komma emellan som recensent. Men innan, när beatet börjar, när det är wow, så mycket folk, man vill att det ska bli bra, och man vet att folk letar efter misstag. Jag är noga när vi repar, slumpar inte bort något, slarvar inte med bandet.

Som övervägande hyllad artist håller han inte med dem som säger sig hellre bli sågade än får ljumma omdömen.
– Jag föredrar att bli älskad eller mellanläget. Jag förstår inte de där med att bli hatad, det finns inget positivt med det. Det är nog en försvarsmekanism. Om jag bara var hatad skulle jag inte släppa skivor. Man gör det för någon.

Just nu väntar många på nyheter om nästa platta. Men det finns inga.
– Att skriva musik är en ständig process, men jag är inte så aktiv nu. Jag har ingen stress, ingen tidsplan, ingen idé om hur det ska låta. Jag har inga låtar, bara några melodier.

Håkan Hellström beger sig mot hemmet i Haga, ett par stenkast bort. Fem minuter senare ösregnar det.