Ända sedan postpunkbandet The Birthday Party upphörde och Nick Caves solokarriär startade 1984 har Nick Caves musikskapande växlat mellan två lägen. De finstämda balladerna, som alltid har en mer eller mindre tydlig hotbild inneboende, och de skramliga rocklåtarna med punkenergi och ofta explicita våldsskildringar.
Det har lett till många lyssnarbesvikelser eftersom nästan alla album har låtit radikalt annorlunda mot det föregående. Efter den folkrockiga mordorgien Murder ballads kom den stillsamma och introverta Boatmans call. Efter den vackra The good son kom den bullriga Henry’s dream. Och efter den bråkiga Dig, Lazarus, dig, som kom 2008, följer en skiva som skulle fungera på vilket städat brittiskt teparty som helst.
Under 2000-talet har Nick Cave fått utlopp för sina skramligare lustar i sidoprojektet Grinderman och sina stillsammare böjelser i filmmusikskapandet tillsammans med The Bad Seeds-multimusikern Warren Ellis, som är en mästare på att skapa lågmälda men storslagna stämningar. På Push the sky away är det främst den sistnämnda sidan som kommer fram.
Lyssnaren får följa med på en drömlik resa genom ett år i berättarjagets liv där låtarna i albumhäftet har tillkomstdatum utsatta. En besjälad natur i en värld befolkad av mytiska väsen som sjöjungfrur ger som ofta hos Cave ett tidlöst uttryck. Ett uttryck som bryts av när jaget reflekterar över vad som kan tänkas vara sant eller inte på Wikipedia och droppar populärkulturella referenser som Hannah Montana och Robert Johnsson.
De subtila berättelserna, som lämnar mycket öppet för tolkning, har olika teman, men Warren Ellis loopar och hypnotiska violinspel skapar ett genomgående sound som gör Push the sky away så väl sammanhållen att det liknar en temaskiva. Den är definitivt den jämnaste skivan Nick Cave and the Bad Seeds satt sitt namn på, vilket mestadels är positivt, men också innebär att de riktiga topparna, med undantag för Jubilee street, saknas. Som helhet växer albumet för varje lyssning. Han har själv sagt att han trivs med att vara sorgsen och det är angenämt att vaggas in i Nick Caves mörker och svartsyn.
Albumet skulle utan problem kunna användas som ett soundtrack till en melankolisk film med snyggt foto och många bottnar. Den stora skillnaden från soundtracken Cave och Ellis gjort de senaste åren är att den här samlingen sånger står sig bättre på egen hand.
I samband med albumsläppet har han sagt att han kommer till studion med en handfull idéer och att det är kompbandet som gör magi av dem, men det är onödigt blygsamt.
Det är Nick Cave som sitter och svettas framför pianot när han komponerar flera timmar om dagen, det är Nick Cave som har en ryggradskänsla för hur man framkallar ett spektrum av känslor hos lyssnarna och det är Nick Cave som ännu en gång visar att han är en av rockhistoriens största textförfattare.