Drama på liv och död i Domen
Få berättelser torde vara mer dramatiska till sitt förlopp än påskens; historien om hur Jesus tillfångatas, förhörs, torteras och slutligen avrättas genom det grymmaste av straff: korsfästelse. Inte underligt att konstnärer av olika kategorier i alla tider lockats att försöka gestalta passionsdramat.
Domkyrkan
J S Bachs Johannespassionen
Få har gjort det med större djup och pregnans än Johann Sebastian Bach. Så har han också blivit kallad den femte evangelisten. Till mästerverken i denna genre räknas inte minst Matteuspassionen.
När domkyrkans sångare och musiker på långfredagen generöst bjöd in till ett framförande av Bachs mindre ofta uppförda Johannespassion blev gensvaret också alldeles överväldigande. I en mer än överfull domkyrka fick publiken lyssna till det fascinerande dramat om liv och död formulerat via Bachs komplexa musik och med Johannesevangeliets version av förloppet som textunderlag. Verket framfördes på originalspråket, dvs tyska. För den som ville följa med i texten fanns ett behändigt häfte med parallell svensk översättning.
Collegium Cantorum med fyra professionella solister svarade för den vokala delen av verket, medan Uppsala Kammarstråkar med sin konsertmästare Ulrika Liljegren i spetsen hade det instrumentella ansvaret på sin lott. Och domkyrkans dirigent Olle Johansson höll sin stora sångar- och musikerskara i ett fast grepp under hela den två timmar långa konserten.
. Det hela fick också ett övertygande utförande. En särskild eloge vill man gärna ge till kören, som i ett verk som detta med sin dramatiska dialog mellan recitativ, koraler och arior, har en viktig sammanhållande funktion. Av solisterna förtjänar främst Stefan Parkman som evangelisten och Jonas Graf som Jesus beröm. Men även de båda kvinnliga solisterna, sopranen Katarina Lundberg och alten Hanna Enefalk skötte sina uppgifter oklanderligt. Att den besvärliga akustiken svalde ett och annat frasslut kan inte sångarna lastas för.
Johannespassionen börjar med en teologisk paradox: den största förnedringen vänds i triumf, korsfästelsen blir i den kristna tron början till ett nytt liv. Och verket slutar på liknande sätt. En alldeles särskild pregnans fick detta religiösa mysterium av det faktum att Uppsalakonstnären Ingolf Kaisers geniala skulptur Korsnedtagningen fanns effektfullt strålkastarbelyst i ett av sidokoren. Bättre "scenografi" är svårt att tänka sig till ett drama som detta.
Så jobbar vi med nyheter