Drama med magnifik värme

Emmas lycka tar avstamp från flera väl upptrampade stigar och hittar i en skog av allmängods en skimrande vacker glänta där åtminstone inte jag varit tidigare. Eller kanske - en solvarm lerpöl, för större delen av filmen utspelar sig på en halvt förfallen grisgård där ingen är ett svin ända in i hjärtat och den bokstavliga slakten är det som får livet att gå vidare.
Nå, den obotliga sjukdomen och döden som väntar, den frodiga tyska bondkvinnan, den känslohämmade bilhandlaren, det bondkomiska persongalleriet; allt får här en ny och lika skört medkännande som mustig belysning. Jag köper alltihop. Djuren är ju också mänskor, och mänskorna är djur, bukspottkörtlar har vi allihopa.

Titelns Emma är en vacker ensling med oförlöst kåthet under de luftiga klänningarna samt med en skuldsatt gård, hon försmår byns kärlekskranke polis som dånar in på gården med mamma i polisbilens baksäte - men lyckan kommer till henne i form av den i cancer döende bilhandlaren Max. Han bokstavligen brakar in i hennes trädgård en ovädersnatt med stulen Jaguar och stulen sedelbunt, resan till den lyckliga döden i en hängmatta i Mexiko slutar i stället bland nyfikna hönor och grymtande grisar.

Av allt detta totar framför andra regissören Sven Taddicken, fotografen Daniela Knapp och de två huvudrollsinnehavarna Jördis Triebel och Jürgen Vogel med ett absurt handlag ihop en lika osannolik som trovärdig historia. Från inledningens hotande buskis glider Emmas lycka över till en lätt berättad kärleksfilm mot mörk botten, guidad med säker hand av dels ett foto med magnifik värme och dels ett oväntat men välfunnet soundtrack där Sarah Leander samsas med Kristofer Åström och Damien Rice.

Innerlighet är bara förnamnet, var gång klyschorna kommer för nära finns Jördis Triebel och Jürgen Vogel där med sina exakta ansiktsuttryck. Och fotot, nämnde jag det?

Drama med magnifik värme

Trots att den tar avstamp i vältrampade stigar blir Emmas lycka något alldeles speciellt. Innerlighet är bara förnamnet, skriver Mårten Markne.