Drama från maktens korridorer

Det börjar med en mardröm. En naken kvinna slukas av en alligator i ett rum fullt av guldekorationer, som man senare förstår är franska transportministerns arbetsrum. Runt omkring figurerar gåtfulla män som har svarta fyrkanter i stället för huvuden.
Den som visar sig ha drömt detta är transportminister i Frankrike och hans dröm är inte alltför svårtolkad med tanke på hur hans jobb sedan skildras. Dagens första arbetsuppgift för honom är att närvara vid en svår bussolycka där många barn dödats eller skadats svårt. Cynismen i ministerns jobb visas glasklart. Situationen ska hanteras med bästa möjliga publicitet i sikte.
Men denna minister, strålande spelad av Olivier Gourmet, är mänsklig också. Åtminstone privat. Kameran följer honom inte bara framför utan också bakom kulisserna, till och med ända in på toaletten.

Det politiska jobbet skildras som en ständig maktkamp, med positioneringar, taktik och spel. Ministern jobbar mest på att skydda sin egen image, snarare än att han möter franska folket och deras behov. Men han plågas faktiskt av mer mänskliga känslor som dåligt samvete ibland. Ska han tvingas privatisera landets järnvägsstationer, trots att han tidigare lovat att inte någonsin göra det?
Och hur ska han hantera en lojal medarbetares död, i en olycka som skett när han själv tänjt på gränserna?
Ministern har jämförts med den amerikanska tv-serien Vita huset, men replikföringen i filmen kommer inte riktigt upp i den rytmiska musikalitet som i Aaron Sorkins tv-manus. Filmen har i gengäld en mer realistisk ton. Den innehåller till exempel en av de mest verklighetsnära och förödande bilkrascher jag någonsin sett på film.

Den är ett välspelat men ordrikt drama om vad som pågår i maktens korridorer. Och flera scener är originella och ganska oväntade. Om man så vill kan man ju se Ministern som en pendang till Fursten på Uppsala stadsteater.
Maktutövande som ett machiavelliskt spel kan vara fascinerande som en thriller i rätt gestaltning, som här.