Det vilar ett melankoliskt blågrått skimmer över den sluga, ironiska och mycket roliga überbrittiska Submarine. Estetiken är distinkt. Karaktärerna perfekt rollsatta. Den brittiske komikern Richard Ayoade, från bland annat The IT Crowd, har aldrig tidigare gjort något liknande.
Men när han fick förfrågan att regissera Joe Dunthornes verbalt virtuosa roman om den dramatiske tonåringen Oliver Tate, tackade han förstås ja. Det visade sig vara ett utomordentligt bra val.
Craig Roberts spelar den 15-årige fumliga slyngeln Oliver Tate som själv tycker att han gör knivskarpa observationer av omvärlden och som är förälskad i den romantikhatande tjejen med Polly Maggoo-håret (Paige). Han fantiserar om sin egen död. Eller framför allt, hur andra människor skulle reagera på den. Han har två mål när vi träffar honom. Ett – bli av med sin oskuld. Två – få sina föräldrar att hålla ihop. Man kan förstås, med all rätt, hävda att vi sett det tidigare. Billy Liar gjorde det, Rushmore och Youth in Revolt likaså. Det är en svårt nedtyngd genre, den om ungdomsrevolter och skildringar om unga män på väg in i en vuxenvärld.
Ayoade, som tidigare gjort musikvideor till Arctic Monkey, har låtit bandets huvudman Alex Turner skapa musik till filmen. Turners röst är lika osnuten och hopplöst charmig som Oliver Tate själv.
Faktum är att filmens hela väsen är lika drabbande och självklar som dess huvudkaraktär (som också tycks berätta historien om sig själv allt eftersom den inträffar). Det mesta i livet är brinnande angeläget för en tonåring av rang. Oliver Tate är inget undantag. Han är blodigt allvarlig och varje ord som kommer ur hans mun är ett livsviktigt manifest, vilket naturligtvis gör Submarine fullkomligt oemotståndlig.