Dompan firar med skivsläpp
En av jazzens stora fyller 80 år men vägrar trappa ner. Arne Dompan Domnérus firar med skivutgivning, specialkonsert och Sverigeturné.
Den 20 december fyller Dompan 80. Han uppmärksammas bland annat med cd-samlingen Best of Dompan, där han tolkar så disparata artister som Duke Ellington, Povel Ramel, Louis Armstrong, Evert Taube och Paul Simon, och med en hyllningskonsert på Berwaldhallen i Stockholm.
- Det blir ett hopkok med inslag från de olika håll och kanter där jag varit inblandad. Lill-Babs ska vara med om hon orkar efter sin sjukdom, men hon är ju outtröttlig. Stefan Grudin kommer dit, Charlie Norman ... Dessutom ska vi dela ut ett stipendium till en musikant under trettio år. Det blir en lång dags färd mot natt, säger Arne Domnérus.
Inte nöjd med benämningarna
Han tar emot sittande efter att ha ramlat i en trappa och skadat ryggen, men en sådan futtighet påverkar inte mannen som utnämnts till nationalsaxofonist. En benämning han inte är helt nöjd med.
- Äh. Det har bara blivit så. Det är samma sak som det här med Dompan, jag ger inte mycket för det heller. Dompan var ju farsan.
När du började var jazzen det hippaste och modernaste som fanns, en typisk ungdomskultur. Hade du trott att du skulle hålla på över 80-årsdagen?
- Nej. Jag trodde det var slut på 60-talet när Nalen stängde och Topsy (Gustaf Lindblom, legendarisk Nalenchef) dog. Då tog gitarrerna över. Men det har rullat på, och jag tackar mitt fina sällskap för det, de musiker jag spelat tillsammans med under åren.
- För närvarande jobbar jag med den yngre generationen. Vi har just gjort en kvartettskiva som heter What kind of fool am I. Det är så mycket återutgivningar nu, vi ville visa att det inte bara är lik som spelar. Vi ska på turné i vår också, nio spelningar på konserthus över hela landet. Meta Roos är en av gästartisterna.
Svår Miles
Är det någon du skulle vilja jobba med men aldrig fick chansen?
- Miles Davis träffade jag bara på en inspelning där han gick omkring och var svår: Don't call me Miles. Duke Ellington fick jag bara hälsa på.
Och omvänt: Vem av alla skulle du vilja jobba med igen om du fick chansen?
- Bengt Hallberg. Det är så tråkigt att han slutat spela. Jag tjatar på honom hela tiden att vi ska göra en duoskiva, men han är bestämd, den gossen. Han vill tillbringa sin tid med sin fru.
Du är i en bransch där många av de största gått bort i förtid, ofta med svåra drogproblem. Hur har du klarat dig undan?
- Jag har aldrig ens rökt en cigarett. Däremot har jag druckit några flaskor vodka i mina dagar. Men jag började spela så tidigt. När jag spelade med Lars Gullin och Jack Norén stack de ner till hamnen för att fixa schyssta grejer från någon båt. Då var det jag som fick ta hand om dem i stället. Det var ingen som sa åt mig att inte göra likadant, det bara blev så.
Hänger du med i den nutida musiken?
- Definitivt. Jag lyssnar på mycket hemma, så mycket att min fru måste gå ut ibland.
Vill lyssna på allt
Hiphop ses av en del som dagens motsvarighet till jazzen. Lyssnar du på det också?
- Ja, jag vill lyssna på allt, annars kan man inte yttra sig om det. Men jag får inte ut så mycket av det. Jag tycker de förenklar för mycket, det är samma sak med dansband och Gyllene Tider. Enkelhet kan vara det mest geniala, men om det blir banalt och spekulativt tappar man gadden.
Om du jämför ditt spel i dag med hur du lät på 50-talet, vilka är skillnaderna?
- Om man inte lärt sig något under den här tiden hade det varit åt helvete. Jag tycker att jag är bättre nu, det finns inget jag kunde spela då som jag inte klarar nu. Men jag har inte övat sedan skolorkestern, i alla fall inte haft inrutade övningstider. Jag tänkte jag skulle börja nu, men det är nog för sent.
Så jobbar vi med nyheter