Domkyrkoorgelns rika palett
Vad är egentligen poängen med stora avancerade kyrkorglar? Inte att spela enklare ackompanjemang till söta eller ens intrikata församlingssånger, psalmer. Det skulle man kunna ha enklare instrument till, skriver Lena Köster.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om man lyssnar till den nyutkomna cd:n, nr 78 i serien Great European Organs, får man en aning om vad drottningen bland instrument kan åstadkomma. Vad det var Peter Nilson avsåg.
Uppsalas ena biträdande domkyrkoorganist Andrew Canning har spelat in orgelmusik från Frescobaldis 15-1600-tal via Arno Landmanns Händelvariationer till nutida tonsättare som Ad Wammes och Philip Glass - och ett eget Scherzo. Han visar den häromåret invigda Ruffattiorgelns färgrika palett av ljudbilder och tonfall.
Orgeln är byggd av italienska firman Ruffatti, installerad i Uppsaladômens norra korsarm med en kraftfullt blå exteriör, formad av arkitekt Helena Tallius-Myhrman i Stockholm. Den har 69 stämmor och över 4 000 pipor plus ett klockspel med 37 klockor. Det finns betydligt större orglar i världen men den här är den största orgel som har byggts på länge i Sverige.
Kyrkorglarnas storlek och komplexitet ger fantastiska möjligheter för tonsättare och organist. Det är där, som den matematiska operationen 1+1+1 resulterar i något helt annat än ett enkelt 3: när teknisk virtuositet sammanfaller med intellektuell skärpa och öppenhet i ett rikt känsloregister.
Då blir musiken, som organisten skapar efter tonsättarens anvisningar och med instrumentets resurser, något mycket stort, nästan ett eget väsen. Med variation för varje lyssnares receptivitet och tolkning, förvisso. Men samtidigt något i sig självt existerande.
Inte med något annat enskilt akustiskt instrument har tonsättare och exekutör sådana möjligheter att gestalta rumsliga, musikaliska, andliga och känslomässiga djupdimensioner. Han eller hon kan mana fram krigets eller naturkatastrofens mest fasansfulla våld och ångest; kyrkans helvetesskildringar om man så vill. Eller de mjukaste, mest ödmjuka, varsamma aningar om skirt liv, hopp, lycka och skönhet; bilder av religionens himmelrike.
Inte oväntat uppehåller sig många recensenter av orgelmusik gärna vid sådana beskrivningar (som ovanstående) av vad man som lyssnare kan uppleva och associera till.
Samtidigt kan man också ledas vid evighetslånga variationer på olika teman, möjligt muller från pedalstämmorna som praktiskt taget dränker harmonier, melodier och snirkliga utsmyckningar.
Men det är ju inte orgelns fel. Det får tonsättare och organist notera som minus i kanten.
Sådana minustecken är dock inte aktuella för Andrew Canning på den nya cd:n, som visar en del av vad både orgel och organist duger till. Att Andrew Canning är internationellt verksam soloorganist är inte förvånande.
Andrew Canning plays Ruffatti organ of Uppsala Cahedral, Sweden
Verk av Franz Schmidt, Girolamo Frescobaldi, Emil Sjögren, Oskar Lindberg, Ad Wammes, William Albright, Arno Landmann, Philip Glass, Andrew Canning.
Great European Organs No. 78, Priory Records
Verk av Franz Schmidt, Girolamo Frescobaldi, Emil Sjögren, Oskar Lindberg, Ad Wammes, William Albright, Arno Landmann, Philip Glass, Andrew Canning.
Great European Organs No. 78, Priory Records