– Uppsala domkyrka har genomgått flera renoveringar och ombygnationer fram till dagens inredning som är präglad av andlig nyorientering, säger Herman Bengtsson, forskare på Upplandsmuseet.
Sedan 2003 har han varit redaktör för bokverket.
– Det riktigt stora i modern tid var väl när Domkyrkan fick el 1908, efter att ha haft gasbelysning i drygt trettio år. Elen blev revolutionerande för ljuset i kyrkorummet och de levande ljusen, som betraktades som katolska, användes inte alls ett tag. Först 1930 började man med levande ljus igen, för stämningens skull.
Det var på 1200-talet som en kyrka började byggas inne i Uppsala på den plats där nu Domkyrkan ligger. Under arbetet med bokverket har forskarna ändrat uppfattning om byggnadens tidiga historia. Nya fynd har gjorts när Sveriges förmodligen dyraste byggnadsverk genom tiderna har granskats med modern teknik och fräscha forskarögon.
– Vi har till exempel kunnat konstatera att några väggmålningar faktiskt är medeltida och att Albertus Pictor är upphovsman, säger Herman Bengtsson.
Egentligen hade man tänkt sig att klämma in all historik om Domkyrkan i tre band, men det visade sig vara omöjligt. Sex band var färdiga 2010 som speglade åren från 1100-talet när Domkyrkan fanns i Gamla Uppsala, fram till 1885 och Helgo Zettervalls renovering.
När Vitterhetsakademien, som bekostat de sex första banden, kunde skjuta till lite mer pengar blev det möjligt att göra ytterligare två band. Deras genomgående tema är Domkyrkans många renoveringar från 1880-talet och framåt.
– Helgo Zettervall lät utsmycka utsidan med tinnar och torn i betong. Men byggmaterialet var inte så bra för vårt klimat. De frös sönder under kalla vintrar, vittrade och föll ner, berättar Herman Bengtsson.
Under i stort sett hela nittonhundratalet pågick sedan en debatt om hur renovering och konservering av kyrkans kulturskatter skulle gå till. Skulle man bevara den nygotiska stilen från 1800-talsrenoveringen eller skulle man tänka på annat sätt? Och vad fick det kosta?
På senare år har kyrkan velat förnya verksamheten och det speglas i dess inredning. Moderna textiler har fått täcka några av 1800-talsmålningarna i ett par av koren. Olof Hellströms ljusstake från 1968 i form av ett upp- och nervänt träd, ”Arbor Inversa” har blivit stilbildare för flera liknande i andra kyrkor. Altartavlan från 1800-talet vid högaltaret har bytts ut mot ett modernt kors i glas. Kyrkorummet är under ständig omvandling och det pågår fortlöpande renoveringar.
I dessa två sista delar av verket är Cecilia Aneer, Oloph Bexell, Anders Dillmar, Jakob Lindblad och Pia Bengtsson Melin medförfattare, liksom förstås Herman Bengtsson själv. Men verket är faktiskt inte helt komplett. Uppsalaprofessorn Göran Lindvall, som har sysslat med kyrkoforskning sedan 1940-talet, har skrivit en kommentar till det. Han gick bort i höstas men Herman Bengtsson håller på att färdigställa en nionde bok som bygger på Lindvalls manus.
– Det blir en sorts avrundande kommentar och en dialog med de åtta böckerna, säger Herman Bengtsson.
Sedan ska han vidare till nästa kyrkohistoriska projekt, att utforska Lunds domkyrka och Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala.