Jag talar ibland med största värme om Hästmannen, en av ytterst få svenska dokumentärer från de senaste tio åren som stannat i mitt hjärta.
Inför premiären av Kokvinnorna går jag tillbaka till min Hästmannen-recension – det är samma regissörer – för att se med vilka ord jag hyllade filmen.
Jag gav den en tvåa i betyg.
Jag kallade den konventionell och slätstruken. Förnumstig.
Nu, svettig av skam, hittar jag bara två tänkbara förklaringar. Antingen minns jag bara fel och filmen var rätt svag. Eller så är Hästmannen en film som växer med avstånd och jag helt inkompetent som inte såg det från början. Jag fruktar på gränsen till visshet att förklaring två är den riktiga.
Kokvinnorna handlar om Sveriges kanske sista handmjölkerskor, systrarna Britt och Inger. De är båda i 80-årsåldern. Inger har flyttat och har ett andra liv med barn, barnbarn och en brinnande hatkärlek till kossorna på gården. Gården där Britt fortfarande går dubbelvikt efter en olycka i stallet men vägrar släppa mjölkspannen, vägrar lämna sina kor. Dubbelvikt och täckt av flugor, trängd av nötdjur, med omänsklig arbetsbörda – men okuvad blick.
Precis som Hästmannen är Kokvinnorna en klassisk västern. Det är den gamla tidens kamp mot den nya, folkflertalets välfärdsvälvilja mot individens frihetsönskan, gödselskyffling i snöyra mot kommunaltjänstemän med sprutjournaler, statistikprogram och OB-tillägg.
Precis som John Wayne går Britt i krig för att få vara i fred. Hennes kor är för tjocka, bestämmer Länsstyrelsen – de får absolut inte betäckas och har inte heller lämnat några bilagor till sina självdeklarationer.
Och medan Peter Gerdehag riktar sin kamera mot ett Sverige av ängar, vindlande skogar och steniga hagar där älvorna dansar sitter man i salongen och tänker Ska det verkligen vara så omöjligt att få både och? Är det så omöjligt att tänka sig ett land med väloljad välfärd, godkänd enligt alla förordningar, såväl VDN- som Svanmärkt - och samtidigt ett land där både Hästmannen och Kokvinnorna i stillhet får leva sina liv strax bortom länsstyrelsens bekymrade, långa, petande fingrar?