Dokumentär med ögonkontakt

En 87-årig gubbe med sneda tänder som i 106 minuter får ­tala om amerikansk försvarspolitik under femtio år, nästan utan att bli avbruten — det är näst intill dumdristigt av ­Folkets Bio att importera en sådan film.Men faktiskt är Errol Morris The fog of war en spännande och stundtals obehaglig dokumentär bakom de inte särskilt upphetsande grundförutsättningarna.I The fog of war får vi höra honom erkänna att han gjort många fel under sin karriär och om hur förutfattade meningar kan leda till katastrof. Fram träder bilden av en man som haft många år på sig att rannsaka sina handlingar och bevekelsegrunder, som vid hög ålder har råd att se tillbaka för att låta andra lära sig av hans misstag.Enorm effektTack vare en speciell teknik som under intervjuerna projicerat Errol Morris bild på kameraobjektivet kan Robert McNamara samtidigt se in i kameran och på intervjuaren. Effekten är enorm, helt olikt hur det blir när en person bara tittar in i en kamera utan att ha en blick att möta.The fog of war är långt ifrån ett försvarstal, snarare ett förklaringstal och en pusselbit i 1900-talets historia. Errol Morris är journalist nog att förstå att McNamaras "jag var där"-berättelse är lika vinklad som någon annans; han lägger in bildmässiga brasklappar som visar McNamaras medievana och synliggör filmens struktur. Musik av Philip Glass och ett innovativt användande av dubbelexponeringar gör att The fog of war också är en njutning att uppleva, långt ifrån en torr ­föreläsning.Det enda verkligt störande är översättningen, som slarvar med att överföra McNamaras precision till svenska och dessutom innehåller några störande fel (en dean på universitetet är inte ett namn utan en dekan, Marianas heter på svenska Marianerna).